Hope Springs

Meryl Streep och Tommy Lee Jones spelar par som lever i ett, romantiskt sett, dött äktenskap. Efter trettio år tillsammans fungerar de mest som rumskompisar eller arbetskamrater. Det hela är lite sådär trevligt och puttenuttigt men det finns inget djup att hämta. Filmen skrapar endast på ytan av sin problematik.
Hela “Hope Spings”, med sitt tråkiga återanvända namn, känns som utformad för att den äldre publik filmen siktar på ska kunna gå hem och förnöjt sucka “ahh, det finns de som har sämre äktenskap än oss” och därmed var nöjda med sin mjäkiga filmupplevelse. Några scener gör att en drar på smilbanden lite och huvudpersonernas skådespeleri är bra men det finns inget mer, absolut inget som stannar kvar i minnet.

Steve Carell är en bra komiker, han lyckas ofta bra i roller där han spelar “vanlig” man med “quirks”. Detta är något han även försöker här, i form av den parförhållandeexpert som ska hjälpa vårt par att återfinna passionen, men denna gång är rollen alldeles för underskriven och nästan helt utan “quirks”. Detsamma gäller Elisabeth Shues minimala roll som bartender, en roll som säkert var tänkt att vara större från början.

Manuset känns inte genomtänkt, det puttrar på utan något bra mål i sikte. Det finns såklart en konventionell avslutning men den känns både förljugen och dåligt förankrad i filmens övriga händelseförvecklingar. Det är som om produktionen från början har tänkt ut hur filmen ska sluta och sedan försökt att forcera resten av filmen att passa in på detta slut, lite som när barn försöker trycka in fyrkantiga klossar i runda hål.

“Hope Springs” handling öppnar upp för en rad intressanta ämnen, den skulle exempelvis kunna diskutera könsroller i hemmet/äktenskapet då och nu, men är alldeles för rädd för att följa upp och diskutera dem. Istället nöjer den sig med att var totalt intetsägande och lita på att det räcker med namnen Meryl Streep, Tommy Lee Jones och Steve Carell på affischerna för att filmen ska dra publik och generera vinst.