Hopp

En slackerkille som vill bli påskhare. En påskhare som vill bli trummis i Hole eller Blink 182. En kyckling som vill tävla med slackern om titeln som äggläggande Jesuskonkurrent. David Hasselhoff som en barnvänlig, men fortfarande helt bonkers, version av sig själv. Tre hårdkickade “rosa baskrarna”-kanintjejer med John Woo/Zack Snyder-komplex (våld i slowmotion).
Det låter rätt kul sammanfattat i ovan meningar, men det är det inte. “Hopp” försöker täcka över sina många brister med några spektakulära idéer men inga gimmicks i världen kan dölja filmens tomma kärna, baserad på tusentals liknande filmer som i sig är baserade på tusen liknande filmer före det.

Ett tips till filmmakarna är att inte låta sin hjälte proklamera att han lyckats med sitt uppdrag att bli den första mänskliga påskharen redan i filmens första minut. Inte för att man hade trott något annat annars men kanske hade det gett några i publiken, de mellan 1 och 7 år, lite spänning medan de tar sig igenom ett narrativ som till och med individer av deras unga åldrar sett en gång för mycket.

“Hopp” är gjord av det relativt nya produktionsbolaget Illumination Entertainment som tidigare gett oss fantastiskt roliga och berättarmässigt innovativa “Dumma mej”. Tyvärr har “Hopp”, till skillnad från “Dumma mej”, inga debuterande och nytänkande fransmän bakom kameran utan får nöja sig med den ruttna regissören Tim Hill. “Gustaf 2” är bara ett av kräkmedlen på hans katastrofala meritlista, och hans föråldrade bildspråk som står sig slätt i konkurrens med 3D och finfina animerade filmer som “Rango” som tänjer på de visuella gränserna.

“Hopp” blandar animation med live action och innehåller en del intressanta, eller åtminstone semiintressanta, skådespelare. Personligheter som Russel Brand, Hugh Laurie och Hank Azaria gör röster till de animerade figurerna medan James Marsden, Gary Cole och Elisabeth Perkins kan beskådas i egen hög person.

Huruvida dessa aktörer gör ett bra jobb är svårt för oss i Sverige att bedöma då filmens distributörer fått “snilleblixten” att endast släppa en dubbad version, med röster av de vanliga misstänkta (Anton Körberg, arrgh), på biograferna. De mänskliga karaktärernas läpprörelser är så ur synk att till och med tvååringarna kommer att höja på ögonbrynen. Sorgligt nog är denna oönskade komiska effekt något av det mest skrattframkallande i hela filmen.

Hoppa över “Hopp” om du inte är en faktisk hare eller gillar bandet Hole så mycket att du räknar varje film som innehåller någon av deras låtar som en personlig högtid.