Hostel

På affischen till “Hostel” står titeln på filmen i störst bokstäver, näst störst står namnet på producenten: Quentin Tarantino. Huvudargumentet att se filmen tycks vara att just Tarantino producerat den och i USA har det fungerat. Filmen har blivit en succé.
Tre stycken backpackers, två amerikaner och en islänning de plockade upp på vägen, har åkt runt Europa för att ragga och utnyttja olika länders liberala lagar för Marijuana. De blir utslängda från vandrarhemmet de bor på i Amsterdam och flyttar in till en man som berättar om ett helt underbart vandrarhem i Slovakien. Kvinnorna där är sanslöst vackra och har smak för amerikanska män. Det låter nästan för bra för att vara sant…

“Hostel” är en film uppdelad i två ganska skilda delar. Den börjar som en amerikansk college-komedi enligt mallarna. Det är ett par grabbar som åker till Europa för att njuta av lagliga droger och lösaktiga kvinnor, självklart med mycket naket och pubertal humor på duken. En formel som minst sagt börjar kännas ganska gammal vid det här laget. Efter drygt fyrtio minuter börjar den del som gör att filmen sorteras in under genren skräck. Till en början är det också riktigt spännande, det finns något uppriktigt läskigt i att bli utsatt för psykopater i ett konstigt Östeuropeiskt land där polis inte tycks existera. Men snart spårar det ur och blir obehagligt på fel sätt. Istället för att göra något av spänningen blir det en rejäl orgie i sprutande blod och tortyr, något man kanske borde ha väntat sig med tanke på att regissören Eli Roth stolt säger sig ha tänjt gränserna för hur mycket våld man kan visa i en film utan att få den förbjuden. Att det dessutom görs helt utan distans eller glimten i ögat gör inte saken bättre.

För mig är “Hostel” en ganska obegriplig film. Med början som en töntig komedi, en fortsättning som blir lite småspännande och ett slut som spårar ur mer eller mindre totalt blir det en schizofren upplevelse. Det blir varken särskilt skrämmande eller roligt i slutändan utan mest bara äckligt. Eftersom filmen uppenbarligen gått bra i USA finns det antagligen en publik som uppskattar den här typen av grisigt våld, men jag gör det inte. Åtminstone inte när det inte finns någon tanke bakom, filmer som Se7en och till viss del SAW borde ha visat att det går att tänja gränserna bara det görs på ett intelligent sätt. Här försöker de istället rädda hela kalaset med någon sorts knorr på slutet om människans natur, något som i mitt tycke gör att det fungerar ännu sämre. Skräckfilmen känns tyvärr fortfarande som en stendöd genre.