Hot Fuzz

Simon Pegg och Edgar Wright skapade romzomcomen för tre år sedan. Med fantastiskt underhållande “Shaun of the Dead” på närminnet var frågan hur Pegg och Wright skulle kunna följa upp succén.
Den här gången axlar Simon Pegg rollen som Nicholas Angel, Londons bästa polis, som på egen hand ökar brottsstatistiken markant. Han är helt enkelt för bra och skickas till Sandford, en lugn by för engelska landsbyggden som helt och hållet saknar brottslighet. Trädgårdarna är välskötta, barnen väluppfostrade och befolkningen sysselsatt med trevligt föreningsliv. Angel vantrivs från första stund och hans nya partner, den gladlynte konstapeln Danny Butterman (Nick Frost) gör det inte direkt lättare för Angel att uthärda idyllen. Men plötsligt drabbas Sandford av en rad olyckor och mot till allas förvåning anar Angel att det trots allt kanske inte handlar om olyckor…

Det märks att Pegg och Wright inte bara har en kärlek för George A. Romero och zombiefilmer, men likväl för Dirty Harry och actionpackade polisfilmer. Och det är just passionen för någonting de älskar som gör att Pegg och Wright lyckas dra i rätt trådar. Det skulle lätt kunna uppfattas som larvigt och överspelat, men vi får förutsättningarna uppradade redan från början – här saknas logik – och här följer vi en berättelse med glimten i ögat.

“Hot Fuzz” fungerar bäst när den är sämst. När du inte vet om du ska gapskratta eller bara skaka på huvudet åt Simon Pegg och Nick Frosts absurda minispel, då förstår du genialiteten bakom ett annars ganska likvärdigt skal.

“Hot Fuzz” skapar ingen ny genre och är tämligen ojämn. När filmen inte spårar ur är den istället poänglös och långsam. Det är när man letar efter skämten som det istället blir tämligen stelt och fantasilöst. Att spela på samma sträng i 120 minuter fungerar inte.

Men det finns en scen som betalar hela biobiljetten. Steve Coogan, Martin Freeman, Bill Nighy och Simon Pegg i samma rum. Fyra av Storbritanniens mest geniala skådespelare delar på fem minuter. Det är klass. Och roligt.