Huvudjägarna

“Huvudjägarna” handlar inte om folk som samlar på avhuggna huvud, den handlar istället om en rekryterare som extraknäcker som konsttjuv för att kunna uppehålla sitt flådiga liv. Detta hindrar dock inte filmen från att krossa några huvuden på ett väldigt grafiskt vis i en smaskig blandning av blod, kärlek och förräderi.
Filmen har ibland slött kallats för en norsk Beck men det stämmer inte, filmatiseringen av Jo Nesbøs deckare med samma titel har många egenheter som höjer den långt över den massproducerade svenska skitgenren kriminalare, där Beck är största boven.

Filmen är full av logiska luckor, men de kan lätt överses om man väljer att ställa in hjärnan på “suspension ofdisbelief” och låter sig ryckas med i det trevliga men något upphackade tempo som filmen flyter på i. “Huvudjägarnas” första två akter, som presenterar huvudpersonen Roger och tar oss på ett halsbrytande, bokstavligen, äventyr fungerar fint men filmen vacklar när regissören Morten Tyldum ska försöka knyta ihop säcken i den avslutande delen.

Upplösningen känns samtidigt förutsägbar och för “tilltwistad” och de där luckorna man hade så lätt att strunta i innan blir genast så märkbara att man inte kan låta bli att tycka att de är löjligt. Ett mindre hopsytt slut hade gett filmen en mer bestående genomslagskraft.

Aksel Hennie är bra i huvudrollen och får oss att heja på en karaktär med tveksam moral. Nicolaj Coster-Waldau fungerar bra som fager antagonist, men har ingen bredd att tala om. Han påminner ibland om Keanu Reeves och dennes oförmåga att ändra ansiktsuttryck.

“Huvudjägarna” överraskar med visuella och berättarmässiga ess i rockärmen. Filmen spretar lite för mycket i kvalité, mellan olika scener, och tappar ibland koncentrationen men sällar sig ändå till en de bättre filmerna i den oftast urusla genren “skandinaviska deckare”.