Publicerad kl 17:48 den 25 Sep 2013

av

Albin Wesley

albin@cine.se


I nordligaste Norrland går en ung man längs en landsväg i ett snöoväder. Han kommer fram till en husdörr, och de följande minuterna bjuder på ett av de starkaste anslagen jag sett i år.

Vi gör ett tidshopp, år har gott. Prästen Helen får besök i sin lilla församling av psykologen Lisbeth, som ber henne om hjälp med en mentalpatient på sjukhuset där hon är verksam. Patienten har försökt ta sitt liv, efter att Gud talat till honom. Det krävs inte mycket eftertanke för att göra kopplingarna mellan anslaget och nutiden. Från och med här fokuserar filmen främst på samspelet mellan prästen och patienten. Till en början märks det allt för tydligt att intensiteten från den briljanta inledningen försvann i och med scenbytet, men allt eftersom relationen mellan filmens huvudpersoner utforskas så letar sig filmen tillbaka in i stämningen från sin starka öppning.

Jag vet inte hur det ligger till i Per Olov Enqvists pjäs som filmen är baserad på, men i pressutskicket för filmen framstår Lisbeth som en huvudgestalt. Hennes experiment på patienterna är förvisso i någon mån betydande för filmens intrig, framför allt genom katten hon tilldelar vår huvudpatient, men ändå blir den del av intrigen som kretsar kring henne något överflödig. Jag funderar på om man inte rent av hade kunnat skriva ut hennes karaktär ur filmen helt och hållet, utan någon som helst förlust. Det finns även en problematik i de analepser som används i samtalen mellan prästen och patienten, när han berättar om specifika händelser. I tillbakablickarna förekommer nämligen även Lisbeths vinkel, vilket totalt bryter det intradiegetiska narrativ som skapas.

Men man ska kanske inte lägga för stor vikt vid frågan om Lisbeths vara eller icke vara i berättelsen, det finns annat att fokusera på. Vi återgår till filmens verkliga huvudpersoner. Helen spelas om än något anonymt, ändå mänskligt och innerligt av Sofie Gråbøl samtidigt som hennes motspelare Frederik Christian Johansen övertygar i en alldeles strålande gestaltning av en djupt traumatiserad ung man. Deras samtal är alltid dynamiska och såväl mentalt krävande som fängslande, det är absolut här filmens tyngd ligger.

Jag önskar dock lite att man helt hade slopat tillbakablickarna när han återberättar, dels för att ge större tilltro till Johansens skådespelarprestation som verkligen hade kunnat blomstra om han fick några övertygande monologer att ta sig an, och även för att ge den avslutande analepsen större verkan. Det är nämligen som så, att mot slutet av filmen berättas ytterligare en tillbakablick – en som tar oss tillbaka ända till patientens barndom – som tillsammans med inledningen utgör filmens absoluta höjdpunkt, och som även hade kunnat utgöra ett slags ramberättelse av tillbakablickande. I denna ges svaren på frågorna som ställs i öppningsscenen, och filmen knyts ihop väldigt elegant.

Det stör mig verkligen att relativt enkla förändringar hade kunnat göra filmen en sådan stor tjänst. I nuläget är det ett gott hantverk, spännande och gripande som sig bör, och mestadels intressant. Men det går att ana en briljans, inte allt för långt borta, men som ändå är en aning för avlägsen.

I Lodjurets Timma

Regi

Søren Kragh-Jacobsen

Skådespelare

Börje Ahlstedt,
Frederik Johansen,
Signe Engholm,
Sofie Gråbøl,
Søren Malling

Genre

Drama

Originaltitel

I Lossens Time

Premiärdatum

27 september, 2013

Språk

Danska/Svenska

Längd

100 minuter

Produktionsår

2013