Publicerad kl 00:00 den 6 Feb 2008

av

Björn Englöv

benglov@cine.se


Ungefär en timme in i Todd Haynes Bob Dylan-biografi träffar huvudpersonen för första gången Allen Ginsberg. Det är 1966 och en golfbil med Ginsberg och Gregory Corso kör jämsides upp med Dylans kortege. Inget märkvärdigt; ett dysfunktionellt kändismöte som i de flesta biografier om digniteter. Men Bob Dylan träffade aldrig Allen Ginsberg på en landsväg i England 1966. De hade redan träffats i New York 1963 och knutit vänskapsband. Därefter var Ginsberg bland annat med på Dylans Englandsturné 1965 och 1966 och tilltänkt som en del av Blonde on blonde-konvolutet.
Liknande faktamisshandlingar görs, för att överensstämma med filmens grundläggande tes, genom hela ”I’m not there”. En förenklad bild, som går hand i hand med den förekommande mystifieringen av Dylan, vilken gör gällande att lögnerna och skrönorna är så invävda i det faktiska, att potpurrit, i motsatsen till sanningen, är det betydande. Att skapa Dylanfilm med den här inställningen är att som regissör avsäga sig egentligt ansvar för produktion och därmedelst förenkla sin roll.

Som introduktion till Bob Dylan blir ”I’m not there” tämligen värdelös. Tillsammans med ett ryckigt och egensinnigt upplägg blir den fabricerade historien sedermera svårmottaglig för den del av publiken som saknar kunskap om och en relation till huvudkaraktären. Men ämnesvalet är redan så pass uttömt att även konnässörerna överges. Tidsskedena och det Haynes lyfter fram är i det närmaste standardkunskap, såväl som fantasilöst presenterat: Villagedylan kommer i dokumentärformat, rakt av parafraserat från Martin Scorseses ”No Direction Home”. När Dylan går elektrisk, går han i monokromskala, flum och dryga kommentarer, identisk med D.A Pennebakers porträtt i ”Don’t look back” och i viss mån ”Eat the document”. I dova färger och Sara Lowndsexponering målas Woodstockeran upp. Dessa, tillsammans med övriga Dylans, har klippts utan kronologisk ordning; det flängs mellan olika tidsperioder med ett fördummande resultat. Att se ”I’m not there” blir som att youtuba Dylan i två timmar och tio minuter.

Haynes har intagit en cinematografisk Phil Spector-roll, när han maximalduplicerar musik och korta klipp. Men i frånvaron av karaktärsporträtt försummar han det mest grundläggande. Det saknas en vilja att fördjupa sig i varför förändringarna i Dylans liv sker, varför agget mot journalister genomsyrar karriären, varför han lägger ner den akustiska gitarren. Haynes Dylan blir mer av en skyltdocka än människa och publikens intelligens avvisas.

Trots ett misshandlat material kvarstår ”I’m not there” som en av vårens mest sevärda filmer, historien om Dylan står sig så pass stark att den övervinner ett klumpigt manus och en villrådig regissör. I förtjänst står då också skådespelarinsatserna från samtliga huvudrollsinnehavare. Överlag är det ett gott hantverk och Cate Blanchett bör vara självskriven Oscarsvinnare för sin biroll.

Men när ”I’m not there” slutprodukt kontra potential ska sammanfattas är det som en essential-skivas låtlista utan kronologisk ordning, i förhållande till en Hollywood Bowl spelning den tredje september 1965. Det kan bli så mycket bättre.

I'm Not There

Regi

Todd Haynes

Skådespelare

Ben Whishaw,
Cate Blanchett,
Charlotte Gainsbourg,
Christian Bale,
David Cross,
Heath Ledger,
Julianne Moore,
Kris Kristofferson,
Marcus Carl Franklin,
Michelle Williams,
Richard Gere,
Tim Post

Genre

Drama, Musik

Originaltitel

I'm Not There.

Premiärdatum

7 december, 2007

Språk

Engelska

Längd

135 minuter

Produktionsår

2007