Publicerad kl 00:00 den 16 Mar 2005

av

Goran Cengic

gcengic@cine.se


När Lost In Translation kom fick Jessica Alba redlig konkurrens om rollen som min framtida fru från och med stunden jag först fick syn på Scarlett Johansson. Så det självklara skulle vara att jag skulle älska precis allt hon släppte och stödde henne i allt hon gjorde. Därför såg jag In Good Company. Men hur skulle det bli med det?
In Good Company är en film som huvudsakligen handlar om Dennis Quaid och Topher Grace, mer känd som Foreman i That 70’s Show. Quaid är försäljningschef på en ansedd sporttidning i USA och blir på ålderns höst petad från sin chefsposition när ett större företag tar över tidningen och ger platsen till den hälften så gamle Grace. Där ska de i hollywoodanda lära sig att samarbeta då deras ideologier självklart skiljs åt drastiskt och det måste också finnas några dramatiska sidospår som ”utvecklar” storyn.

Även om regissören Paul Weitz lyckats att få karaktärerna att bli sympatiska så har han inte lyckats att styra undan från, vad jag anser, ett cinematiskt fiasko. Ingen av skådespelarna gör dåliga prestationer, men rollerna och manuset är så pass bleka och grunda att man inte bryr sig om att de spelades hyggligt. Det enda som verkligen var positivt i filmen var de två tillfällen som Grace hade hänsynslöst ärliga samtal med Johansson, vilket verkligen skar igenom den bitterljuva fasaden som filmen har över sig. Det är lite som att Weitz aldrig kunde bestämma sig och tvingade filmen till bitterljuvhet. Musik, klippning, foto, det måste väl finnas något som utmärker sig? Absolut inget som sticker ur mängden på något sätt, förutom att musiken är så fruktansvärt felplacerad på alla utom ett. Men det sticker ut på ett negativt sätt. Allt känns som om det gjorts och anpassats för att tilltala så många målgrupper som möjligt även med produktplaceringen av allt från öl till plastkassar. I och med detta blir filmen det mest förutsägbara jag har sett på ett tag. Man ser och känner av allt minst en kvart i förväg och bara för att man har en halvsentimental moralkaka betyder inte att man har gjort en djup och tankeväckande film.

Tyvärr levde inte filmen ens upp till den milda hype som den hade kring sig vilket lämnar oss i sitsen där jag har varit tvungen att såga den. Min personliga betygsskala har bara tre steg.
1. Se inte den, 2. OK, men inget speciellt 3. Obligatorisk att äga.
På den skulle In Good Company ligga och väga mellan steg ett och två. Men på Cinés skala kan det inte bli något mer än en blygsam och medelmåttig fyra för en blygsam och medelmåttig film.

White Noise

Regi

Paul Weitz

Skådespelare

Dennis Quaid,
Scarlett Johansson,
Selma Blair,
Topher Grace

Genre

Komedi

Originaltitel

In Good Company

Premiärdatum

23 mars, 2005

Språk

Engelska

Längd

109 minuter

Produktionsår

2005