Wallander – Innan frosten

Sverige, Sverige, Sverige. Filmlandet vi trodde var utdött spottar ur sig filmer och det verkar inte vara någon hejd på det hela. Nu är det dags för en ny wallanderfilm den här gången personifierad av Krister Henriksson som tagit över efter den tappre Rolf Lassgård.
Linda Wallander hinner knappt börja på sitt nya jobb i Ystad förrän mystiska händelser med svaga sammanband inträffar. Tillsammans med sin far, Kurt Wallander utreder hon mordet på en gammal dam som bara är början på något stort.

Då var vi tillbaka i Ystad fast i ny tappning. Jag har läst, om jag inte minns fel, två av Henning Mankells böcker och båda två var spännande och intensiva upplevelser som rent dramaturgiskt sett är perfekt uppbyggda. Det jag sett av Rolf Lassgård i de tidigare filmerna har jag gillat och han är en bra bild av den något avdankade kommissarie Kurt Wallander. Bytet i den nya filmen mot Krister Henriksson är inga större problem och mannen ifråga gör bra ifrån sig även om han har världens mest tillgjorda hälsningsfras i hemtelefonen “Det här var Kurt”. Johanna Sällström som filmen i stora drag handlar om är okej som Linda Wallander men hon och flera andra i filmen lider lite av det svenska manushelvetet där varenda fras låter som tagen ur en text.

Innan frosten är vackert gjord. Ystads vidsträckta vidder går inte av för hackor och det som är filmat inne i staden är pittoreskt och lite smågemytligt. Det som jag tycker saknas är en vettig story. Temat man valt är både relevant och intressant men det tappas liksom bort lite i försöket att presentera Linda Wallander som ny karaktär i serien. Nu har visserligen hennes bihistoria en stor koppling med själva huvudhandlingen men i alla fall jag tycker att det är Kurt Wallander som är intressant. Visserligen har även Wallander förlorat lite av sin glans. I de tidigare böckerna söp han och var deprimerad ganska mycket och det tycker jag är något man saknar lite. Handlingen har som sagt sina poänger. Sekter är alltid ett intressant ämne men det går lite väl fort mellan upptäckandet och själva slutuppgörelsen. Jag hade faktiskt gärna sett lite mer spänning innan det tog slut men det var väl bara att nöja sig med det man fick.

Innan Frosten har, precis som många andra svenska filmer, det så kallade “becksyndromet” det vill säga att det görs många filmer som varken är bra eller dåliga, de är så där medelmåttigt intetsägande som inte ger speciellt mycket. Däremot är den sevärd, särskilt om man gillar svenska dektektivhistorier.