Inside Llewyn Davis

Dave Van Ronk. Är han bekant? I min begreppsvärld är han ungefär som Sugar Man-Rodriguez var innan Oscarsvinnaren kom till, ett vagt igenkänt namn och någon enstaka ihågkommen låt från någon obskyr samlingsskiva eller dylikt sammanhang. En snarast effektsökande uppfattning som gavs uttryck för när Sugar Man skulle recenseras var hur Rodriguez i själva verket var en protestsångare i klass med Bob Dylan eller Pete Seeger, men i efterhand kan vi nog alla enas om att historien var mer sensationell än sitt studieobjekt. Jag har inte för avsikt att säga detsamma om Dave Van Ronk, men en väsentlig detalj är hur han kanske var den första av sin generations folksångare att omfamna den allt för väl etablerade Seegers musik, och vidare var god vän med Dylan. Ändå ses han sällan som mer än en petitess i musikhistorien.

Varför jag ägnat inledande stycket till att ge något slags introduktion till Van Ronk är att Llewyn Davis, huvudpersonen i sin film, mer eller mindre är modellerad utifrån honom som förlaga. Trots att Llewyn Davis är en helt fiktiv gestalt, och hans berättelse likaså, finns onekbara paralleller att dra. Runt omkring honom florerar dessutom diverse musiker som man kan bocka av som motsvarande Peter, Paul & Mary, Tom Paxton, självaste Dylan med flera. I filmen har de alla förstås andra namn (dock finns tidsenliga platser som har fått behålla sina namn även i filmen).

Filmens inledning visar hur Llewyn sitter på en scen i Greenwich i New York, och spelar den gamla folksången Hang Me, Oh Hang Me till sin publiks glada nöje. Därefter går han ut bakvägen och blir nerslagen. Fortsättningsvis skildrar filmen mer eller mindre ett utdrag ur Davis liv under ett antal kalla senvinterdagar 1961. Hänvisningar görs till saker som har föregått filmens gestaltade narrativ, och det talas både i förbifarten och i uttänkta replikskiften om den kommande framtiden. Samtidigt står Davis liv i stiljte, även om saker händer och tid passerar sker ingen långvarig förändring. När filmen väl spelat ut sin speltid har den inte bara nått ett slut, utan även ett återslutande, berättelsen får ett slags cirkularitet som tangerar den lågmälda men ändå rika intrigen.

Den stora triumfen i Inside Llewyn Davis är dock, framför sitt intrikata drama, dess musik samt hur den används och återges i filmen. Till skillnad från standardpraxis används läppsynkronisering till musikpålägg väldigt sparsamt, om alls. Så gott som all musik som framförs i filmen framförs just där och då. Det fina i detta blir förstås intimiteten, närheten och för all del äktheten. Varenda inblandad är så skicklig man någonsin kan önska, framför allt vad gäller just denna musikaliska aspekt. Vidare gör Oscar Isaac i sitt gestaltande av Llewyn Davis ett magnifikt personporträtt jag aldrig anat att han varit kapabel till – det personporträtt som utgör nyckeln till hela filmen. Därför är det högst väsentligt att man använt sig av Dave Van Ronk på just det sätt man gjort. Istället för att genomföra en adaption ger man sig själva friheter genom att blott stjäla inspiration från verklighetens händelser. Resultatet är onekligen en fröjd.