Inte här för att bli älskad

Anspråkslösheten har fått ett nytt ansikte i skepnad av den lakoniske utmätningsmannen Jean-Claude Delsart. Den livskrisdrabbade 50-årigen kan sägas vara en fransk motsvarighet till en typisk Kaurismäki-karaktär, och sällar sig till den filmiska stoicismens “hall of fame”. Med ålderdom följer ensamhet. Tröttsamt arbete måste uträttas, med vräkningshotande hembesök, medan söndagsvisiterna hos gnällige gamle farsgubben innebär triviala klagomål, om att procenthalten kakao är för liten i den choklad Jean-Claude tagit med sig. Arma stackare. Men så tänds en gnista när Delsart stannar upp i kontorsarbetet för att betrakta de tangolektioner som hålls i byggnaden mittemot. När han beslutar sig för att ta lektioner möter han den vackra, förlovade Francoises, ett möte som leder till oanade självupptäcker.
“Inte här för att bli älskad” är en tämligen ironisk titel som understryker huvudpersonernas motstridiga känslor. Patrick Chesnais och Anne Consigny bränner hål på duken med deras lågmälda, naturalistiska porträtt. Bägge nominerades för en César (fransk motsvarighet till Oscar), inte helt utan anledning. Delsart är en tragisk filur som jag tyckte synd om. Uppgivenheten känns så äkta att den nästan går att ta på med handen.

Personkemin känns påtaglig. Den underliggande erotiska nerv som pulserar i tangoscenerna förde mig in i en trans, iväg från den kontorsgråa vardagstristessen mina trötta ögon tidigare fått bevittna. Garniers foto bidrar till de sinnesmässiga kontraster som skapas, skiftandes från sterila, färglösa kontorslokaler till dansskolans gulrött varma färger. Tangomusiken, bland annat av Carlos Di Sarli och Horacio Salgans, återspeglar den melankoli huvudpersonerna står inför och passar utmärkt till filmens tema om att finna sig själv.

Tempot är däremot lite väl långsamt i mina ögon. Under den stillsamma ytan sägs det mer än tusen ord, men stundvis känner jag mig lika tom inuti som den man som porträtteras. Likt återhållsamma kärleksdramer som “In the mood for love” så säger de små tecknena och handlingarna mer än ord, genom bildspråket. Liksom i “Lost in translation” fick jag beskåda en ambivalent känslomässig romans, om ett möte mellan två vilsna själar, befriat från krystade förvecklingar och rykande sexscener. Det tackar jag för.

Om tempot ändå kunnat höjas ett par snäpp så hade det blivit ännu bättre och engagerande då det stundtals blev segt. Filmen lär vara ett effektivt sömnpiller för den snabbmatstuggande yngre publiken, som vill ha action och snabba klipp. För livserfarna finsmakare – bjud ut din date på ett glas rosévin, en tillyxad fransk middag och toppa kvällen med ett biobesök med Brizés tangolektion. Voilá!