Publicerad kl 17:10 den 6 Nov 2014

av

Albin Wesley

albin@cine.se


Det finns en tes introducerad av filmskribenten Cody Johnston inför ”The Dark Knight Rises”, där han genom Nolans tidigare film ”The Prestige” försökte förutse vad som skulle ske i Dark Knight-trilogins avslutande del. Hans idé var hämtad från hur en illusionist i filmen bygger sin illusion genom the pledge, the turn och the prestige, och att varje Batman-film motsvarade ett varsitt steg i detta. Det är en väldigt intressant tes, som visade sig stämma ganska väl när ”The Dark Knight Rises” väl visades, och om ”The Prestige” avhandlade de tre stegen i en film – på något slags micronivå – och Dark Knight-trilogin gjorde det genom en filmserie, så vill jag nu hävda att Nolan visar sitt definitiva geni genom att göra det till ett genomgående tema i hans filmskapande i stort – på en absolut macronivå.

”The Presige” inledde det hela, genom att ge oss spelreglerna, förutsättningarna. ”Inception” vände upp och ner och ut och in på sig själv och sin publik, och varesig den verkligen var så smart som den utgav sig för eller inte, så var den onekbart the turn – om inte annat så får filmskapandet i stort genom att sätta en ny standard för hur en film i dess genre skall utföras. Nu är ”Interstellar” här, med allt vad det innebär.

om inte annat så får filmskapandet i stort genom att sätta en ny standard för hur en film i dess genre skall utföras

I en inte allt för avlägsen framtid har maten på jorden nått en ohållbart låg nivå, en ofrånkomlig följd av ett samhälle där alla vill ha allt och ingen nöjer sig med mindre. Världen ter sig närmast postapokalyptisk i sina karga och öde miljöer, men egentligen är undergången en pågående process, kanske har den redan påbårjats för oss. Enda vägen för mänskligheten att överleva är att söka sig någon annanstans, och när hela jorden är utforskad och exploaterad finns bara en väg att gå, uppåt, utåt, rymden.

Matthew McConaughey spelar Cooper. Den före detta astronauten som i filmen efter vissa omständigheter får ta sig an ett nytt uppdrag, ett interstellärt sådant som givit filmen sin titel. Han lämnar sina barn för en resa han inte vet var den kommer sluta, och med sig på den har han ett arbetslag bestående av ytterligare tre medlemmar. Genom sanslöst vackert avbildade miljöer både i rymden och på olika planeter följs deras resa medan nya avslöjanden om både besättningen, uppdraget och hela rymdprojektet löser av varandra.

Hela filmen är rent visuellt makalös, från början till slut. Både jorden, vattnet, isen, rymden är slående i sitt hänförande utförande. Det är inte för intet man anlitat filmfotomästaren Hoyte van Hoytema till projektet heller, för att verkligen göra dessa miljöer rättvisa. Dramaturgiskt följer Nolan konstens alla regler, han utgår i vanlig ordning från ett klassiskt Hollywood-berättande men med sina närmast patenterade vändningar. I det här fallet är vändningarna inte längre lika överrumplande som i hans tidigare verk, sällan heller helt oväntade. Men det är inte dessa som är fokus för filmen heller, de används snarare som ett verktyg för att nå ett oundvikligt slut. För just det oundvikliga är ett tema som genomsyrar hela filmens berättelse. Från att Coop döpt sin dotter efter Murphys lag – det som kan ske, kommer att ske – till att människans överlevnadsinstinkt drivit henne dit hon befinner sig, och att det på grund av denna överlevnadsinstinkts utformning inte kunde ha fört henne någon annanstans.

Filmens avslutande del är ett slags parallellisering av motsvarande i ”2001 – ett rymdäventyr”

Filmens avslutande del är ett slags parallellisering av motsvarande i ”2001 – ett rymdäventyr”, från vilken ”Interstellar” förstås hämtat mycket inspiration även i övrigt. Men istället för det ganska obegripliga pskyedelia vi möts av där, ger Nolan oss i ”Interstellar” en fullvärdig upplösning som tangerar filmens deterministiska drag och knyter ihop de röda trådarnas början och slut till ett cykliskt narrativ. Det är liksom filmens övriga vändningar inte särdeles oväntat, men det är ej desto mindre elegant för det.

Eftersom jag själv inte är nån vetenskapsman, en 7,5hp-kvällskurs om eventuellt intelligent liv i rymden gör mig knappast till astronom, vågar jag inte gå in på filmens vetenskapliga aspekter. De sägs vara de bästa som gestaltats på området i filmvärlden. Detta, att Nolan gjort ett sådant visuellt spektakel på film utan något användande av chroma key-teknik i den digitala värld vi lever i, samt att filmen är en så oerhörd uppvisning i berättarkonst gör den otvekbart till the prestige i Nolans övergripande illusionsdramaturgi.

Interstellar

Regi

Cristopher Nolan

Skådespelare

Anne Hathaway,
Jessica Chastain,
Matt Damon,
Matthew McConaughey,
Wes Bentley

Genre

Äventyr, Sci-Fi

Originaltitel

Interstellar

Premiärdatum

13 november, 2014

Språk

Engelska

Längd

minuter

Produktionsår