Isprinsessan

Den smarta Casey Carlyle (Michelle Trachtenberg) har aldrig passat in. Ett arbete i fysik, om konståkares aerodynamik visar Casey att konståkning kanske är en sport för henne. Fångad mellan sina förhoppningar om att bli en vinnande konståkerska och sin stränga mor som inget hellre vill att dottern ska gå på Harvard, kan hon bara drömma om att en dag bli som Nikk, Tiffany och Gen – tre elittävlande skridsko-underbarn som tävlar på nationell nivå. När hon efter flera uppoffringar tillslut får chansen att träna ihop med Gen och hennes coach, som även är hennes mamma (Kim Cattrall) måste Casey gå emot sin egen mors planer för att kunna följa sina egna drömmar.
I vanlig ordning rullas filmbolagets logotyp upp innan filmen börjar. Jag suckar, och kan inte annat än räkna ut slutet redan då. Disney ger samma sak i film efter film. Det vet vi vid den här tidpunkten. Varför är alltid deras filmer så typiska? Musiken, ansiktsutryck, repliker, kameravinklar, budskap, upplägg, regi – listan kan göras oändlig, och samtliga komponenter är likartade i många, många filmer från filmbolaget. Det finns andra filmbolag som självklart ger ut samma typer av filmer, men dessa är inte ens i närheten av Disneys kvantitet av dylika produktioner.

Det är skrämmande likt vad jag hade förväntat mig. 1 timme, och 40 minuters gullande om att bestämma över sitt eget liv. Att mamma vill sitt, men dottern vill något annat. Det är typiskt uppmålat utan någon fäder. Den ensamstående modern tror på karriär och långa stuider. Detta under tiden som den överintelligenta dottern vill pröva annat än ekvationer och räkna ut formler för aerodynamik. Tänk vad jag, och många andra med mig, hade blivit förvånande om man ens försökt bryta mönstret. Bara lite. Självklart finns det en och annan vändning, precis som det alltid finns i dessa filmer. De skrivs efter den vanliga manualen “så skriver du ett gulligt manus”. Skådespeleriet, tja. Vad kan de göra? De fyller sina roller, men verkar ha tankarna på helt annat håll. Flera av skådespelarna, jag tänker framförallt på Hayden Panettiere och Kim Cattrall kanske borde välja sina roller med lite mer omsorg för att helt enkelt inte gräva sin egen grav. Man lyckas inte i yrket om man inte kan visa prov på variation.

Michelle Trachtenberg grundlade sin egen framgångssaga i och med “Eurotrip”, och har åtminstone säkrat sin karriär för några år framöver. Joan Cusack är den som står ut. Hon vet vad hon gör, och försöker verkligen att tillföra någonting. Å andra sidan var det kanske onödigt för de andra att ens försöka.