Publicerad kl 00:00 den 15 Mar 2011

av

Martin Memet Könick

mmkonick@cine.se


”Jag är min egen Dolly Parton” följer under en längre tid fem kvinnor som arbetar i musikbranschen. Musikproducenten Gudrun Hauksdottir tog initiativet till en hyllningskonsert till sin idol Dolly Parton och samlade Nina Person (Cardigans, A Camp), Cecilia Nordlund (Souls, Monkeystrikes), Lotta Wenglén och Helena Josefsson för ändamålet. Dolly är också kittet som håller samman regissören Jessica Nettelbladts något svajiga och väldigt konventionella berättarstruktur.
Men om Dolly Parton är utgångspunkten och den röda tråden så är filmens verkliga styrka de starka personer som porträtteras i filmen. Alla fem medverkande blottar sina styrkor och svagheter när de ger oss en handfull människoöden som är väldigt sympatiska i sin ärlighet. Genom filmen får vi följa dem i både glädje och sorg, i situationer som är samtidigt specifika för dem och så pass universella att de säger något om de flesta människors liv.

Filmen genomsyras av humor, värme och framförallt mänsklighet. En höjdpunkt är Nina Perssons personliga brottande med om hon vill ha barn eller inte, en kamp som tar en vändning när hon måste ta itu med oväntad sjukdom. Detta behandlas fördelaktigt osentimentalt av både henne själv och filmen.

Faktum är att alla personer i filmen tillåts skina och när slutet nalkas känns det som att vi lärt känna dem alla lite bättre. Gudruns förhållanden till sin dotter och mor är komplicerade men intressanta och säger något om de olika generationer de kommer ifrån. Lottas sorg över broderns alkoholism är deprimerande medan hennes relation med flickvännen är upplyftande. Helenas kamp med självförtroendet känns naket ärlig och många känner igen sig i hennes kamp med sig själv, hon bidrar också med en av filmens roligaste scener tack vare ett telefonsamtal till Timbuktu om samarbete. Cecilias överkomna men inte helt försvunna självhat är också brinnande ärligt och ger oss en bild av en artist i olika stadier av karriären och livet.

Men om personerna som porträtteras berör så är det värre med filmens konstruktion som känns både konventionell och stundvis tråkig. Hela plojen med Dolly Parton är mest tröttsam. Och även om man måste konstatera att filmen aldrig blivit av utan Dolly så är filmens mest ointressanta bitar de när artisten ifråga diskuteras. Speciellt Gudrun har ett något konstigt, nästan tonårsosande förhållande till kvinnan med det platinablonderade håret. Lite kritisk hållning till Parton, för att ge kontext, hade inte skadat.

Filmen blir också stundvis för kär i inte bara sitt ämne utan sig själv med konsekvensen att de sympatiska människoporträtten glider in i någon sorts överdriven självhyllning, jämförbar med forna årtiondens diabildsvisningar av otaliga medelklassfamiljers semestrar, påtvingade på intet ont anade middagsgäster bedövade av dåligt vin och för starka elefantöl.

”Jag är min egen Dolly Parton” har en hel del brister som film men är värd att se tack vare de universellt mänskliga teman som visualiseras och berättas genom filmens starka huvudpersoner. Att de tillåts vara svaga, att de vågar visa sina brister och mörkare sidor gör bara filmen starkare. Filmens ”fanboy”- dyrkning av Dolly och överdrivna vilja att knyta ihop filmen med ett Hollywoodianskt lyckligt slut, livet ser inte ut så, är tråkig men fråntar bara lite från filmens känslomässiga slagkraft.

Jag är min egen Dolly Parton

Regi

Jessica Nettelbladt

Skådespelare

Cecilia Nordlund,
Gudrun Hauksdottir,
Helena Josefsson,
Lotta Wenglén,
Nina Persson

Genre

Originaltitel

Jag är min egen Dolly Parton

Premiärdatum

11 mars, 2011

Språk

Svenska

Längd

97 minuter

Produktionsår

2010