Jane Austen Book Club

Jag har aldrig läst en bok av Jane Austen och inte heller sett en film baserad på hennes verk. Jag vet knappt vem hon är. “Jane Austen Book Club” vänder sig med andra ord inte till mig.
Sex personer, fem kvinnor och en man, samlas en gång i månaden för att diskutera Jane Austens böcker. Men det blir i stället sina egna liv som står i fokus under de sex månader de möts: äktenskap testas, kärleksaffärer inleds, ungdomssynder avslöjas och livsdrömmar blottläggs.

“Jane Austen Book Club” är ett intressant koncept. Och när jag läste Newsweeks höstspecial om kommande filmer för ett halvår sedan, kändes det som en film jag skulle uppskatta – en pratfilm med en intressant cast, med massvis av litterära och popkulturella referenser. Det kan ju inte bli mycket bättre än så. Men “Jane Austen Book Club” är inte mer än Jane Austen-porr för de inbitna fansen, där vi andra, som inte läst Austen, är vilseledda i intetsägande diskussioner. Men det är egentligen inte där filmen går fel. Det är bra att den är nördig med sina Austendiskussioner. Vid sidan av bokklubbenmötena känns diskussionerna, problemen och karaktärerna falska. “Jane Austen Book Club” må vara ett karaktärsdrivet manus, men det känns snarare som om det enbart är tillfälligheter som får handlingen att gå framåt.

En förutsättning för att uppskatta filmen är ändå att du känner dig någorlunda bekväm i Austens värld. Du vet vad som händer i hennes böcker och kan bli en aktiv åhörare i diskussionerna om “Emma”, “Förnuft och känsla”, och så vidare.

Regissören Robin Swicord lyckas aldrig få historien att kännas spontan och fräsch. Problemen är alldeles för tillrättalagda för att de ska vara trovärdiga. Och hela feel-good-försöket gör att det mesta måste passa in i en förutbestämd mall. Impulsiva, mänskliga relationer, ges inget utrymme. Det är bisarrt att regissören Swicord ändå lyckats pressa ut en så pass känslokall film om någon vars böcker var raka motsatsen.

Hade Woody Allen stått som manusförfattare och regissör hade vi antagligen fått se ett manus som inte tog sig själv på så stort allvar, där det mesta vore gjort med glimten i ögat och där mänskliga relationer stått i centrum. Det var kanske den filmen jag väntat mig. Nu fick jag något helt annat.