JCVD

Jean-Claude Van Damme, Muscles from Brussels, har gått från att vara en av 80-talets stora actionstjärnor till att bli förpassad in i skuggorna, harvandes i B-filmsträsket. Efter genombrottet med “No Retreat, No Surrender” och “Bloodsport” har det sakta men säkert gått utför. Problemet med bristande skådespel och typecasting har förföljt många stora actionstjärnor. Med “JCVD” tar Van Damme en annan väg och lyckas här bryta sig loss från sitt upprepande mönster där filmer med dussinaction tagit alltför stor plats.
Van Damme spelar sig själv och vi får ta del av hans bittra vårdnadstvist om sin dotter (som i verkliga livet är en son) i Los Angeles. Rättegången får till följd att han måste ta ut en betydande summa för att kunna hålla igång ärendet och när han återvänder till sin hemstad Bryssel blir han inblandad i ett postrån där verklig action blir en del av hans liv. Till råga på allt tror polisen att det är Van Damme själv som rånar posten.

Det är uppfriskande att se en så pass nyanserad bild av Van Damme. Den som förväntar sig en klassisk actionfilm har inget att hämta utan det är mer ett drama där man får ta del av Van Dammes liv. Han utelämnar stora delar av det och verkligheten vävs skickligt in med den påhittade postrånshistorian. Inledningsscenen är strålande där man får se Van Damme spela in en stor actionscen, filmad i en enda tagning, och i slutet är han helt slutkörd varpå han påpekar att det är svårt för han att filma sådana scener med tanke på hans ålder. Van Damme visar prov på stor självdistans, vågar driva med sig själv och visar en helt ny sida av sitt skådespel. Man får se hur han tacklar framgången i sin hemstad med alla påfrestande fans som söker hans uppmärksamhet när han själv bara vill vara ifred, hur avsaknaden av meningsfulla filmroller påverkar honom och hur rättegången sliter på hans tålamod. Det finns ett djup i “JCVD” som jag aldrig någonsin tidigare har sett i en Van Damme-film. Regissören Mabrouk El Mechri jobbar även med långa tagningar och handlingen följer ingen kronologisk ordning vilket känns så långt ifrån en typisk Van Damme-rulle man kan komma. Van Damme pratar även om sitt före detta kokainmissbruk och hela tiden snuddar filmen på att vara någon form av självbiografi. Även slutet levererar och visar att Van Damme inte är mer än människa han också.

“JCVD” känns som Van Dammes definitiva film. Precis som med Mickey Rourke i “The Wrestler” är “JCVD” skräddarsydd för Van Damme. Den är inte i närheten av att vara lika bra och fängslande men om det innebär en comeback för Van Damme så tycker jag han förtjänar den. Även om man inte gillar Van Damme är “JCVD” väl värd en titt.