Publicerad kl 00:00 den 5 Jan 2007

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Det fanns en anledning till att Tomas Alfredsson inte blev den internationellt erkände regissören han förtjänade att bli när han i samarbete med Killinggänget gjorde ångestverket Fyra nyanser av brunt. Ångestkänslor har inte tappat sitt kulturella kapital sedan Ingmar Bergman, och familjedraman har nått en aktualitetstopp eller sedan spänningen ur actionfilm inte steg med högre specialeffektsbudget.
Problemet med Fyra nyanser av brunt är att den är svensk. Att den skildrar svenska mentaliteter där varenda svensk kan finna en karaktär i sig själv och där man blir nästan läskigt berörd när man kommer på sig själv med att rätta till kuddar inför middagsbjudningar på samma vis som Henrik Schyffert i hotellepisoden. På andra sidan jorden förstår de inte varför en travkusk behöver en Lichtenstein i gästrummet och en Billgren i matsalen. Och inte blir jag klokare när Ray Lawrence försöker berätta en historia om sitt samtida Australien, som geografiskt och kulturellt är så långt från Sverige att man behöver kikare.

Problemet när Lawrence visar sin film kan visserligen skyllas på kulturella skillnader, men i minst lika hög grad på grund av hans förmåga att tappa alla historier som han försöker jonglera med i golvet. Och krossa dem.

”Jindabyne” handlar inte bara om en aboriginisk kvinna som mördas av en vit man, utan i lika stor utsträckning om en familj på bristningsgränsen, socialt missanpassade barn, relationsutvecklingen mellan män som i vana mönster ställs inför ovanliga situationer, kontrasten mellan rikt och fattigt, ungt och gammalt. I slutändan handlar det egentligen bara om en sak: rasmotsättningarna i ett land där urbefolkningen fortfarande inte kan uppnå samma sociala rättvisa som de invandrade vita.

Det kan låta engagerande, men det är det inte. Tempot är för långsamt och med undantag för ett par fantastiska skådespelarinsatser, där barnen för en gångs skull inte är uträknade, är det här en tämligen ointressant film.

Det är synd, framför allt med tanke på att filmen i grunden är välgjord, vackert filmad och tämligen välskriven. ”Jindabyne” förblir något missanpassad för en europeisk marknad, där vi slängs in i en konflikt som är obegriplig utan förkunskaper. Utan en överlastad handling som splittrats över så många skeenden, och nedklippt en halvtimme hade det kunnat fungera. Nu funkar det inte.

Jindabyne

Regi

Ray Lawrence

Skådespelare

Deborra-Lee Furness,
Gabriel Byrne,
John Howard,
Laura Linney,
Leah Purcell

Genre

Brott, Drama, Mystik, Thriller

Originaltitel

Jindabyne

Premiärdatum

27 april, 2007

Språk

Engelska

Längd

123 minuter

Produktionsår

2006