Joe Strummer: The Future Is Unwritten

Audiovisuella dödsbud på olika språk; övergår i White Riot och klipp från barndom och inspelningsstudio. Ett liv bakvänt sammanfattat på två minuter. Livet som en punklåt.
Så börjar Julien Temple sin berättelse om Joe Strummer. Det är antagligen det bästa sättet man kan inleda en berättelse om Joe Strummer. Annars är “Joe Strummer: The Future is Unwritten” en kronologisk berättelse som går från födelsen i Ankara som John Mellor, till tonårens oro med slagsmål och en självmördande bror. För Clashkonnässörerna är inte mycket nytt, men via inflätade lägereldskommentarer från såväl känt som okänt folk läggs vid sidan av de biografiska uppgifterna ett parallellt kapitel. Balanserande utläggningar som målar upp en fullskalig bild, genom att det faktiskt sägs värdefulla saker, i motsats till vad det i liknande sammanhang brukar.

Men det blir först intressant efter att den musikaliska storhetstiden, mellan The Clash och London Calling, förvånande fort har avverkats. Då, genom Temples val att i stort bortse från det som redan är exploaterat till bristningsgränsen, ger han tid att studera vad som hände med fyra individualister som under kort tid uppnådde framgång. Utsatta för hög kreativ press tvingades fyra avvikande viljor dra åt samma håll. Resultatet är en elegant framlagd psykologisk studie.

Tiden efter The Clash behandlas likaledes på ett strålande sätt. Väl dramaturgiskt upplagd i sorg som övergår i glädje och nyvunnen kärlek till musiken, genom kollaborationen Joe Strummer & The Mescaleros. De små detaljerna ges tid, de fantastiska klippen smälter de mest hårdnackade hjärtan och avslutningsstrofen har jag burit med mig i en månads tid. Endast den rättfärdigar att öppna plånboken.

Trots det fantastiska arbetet som lagts ner på att göra The Future is Unwritten så bra som den ändå är; lämnas jag med en känsla av tomhet och besvikelse när eftertexterna rullar. Med tanke på Temples nära relation med Strummer presenteras frapperande lite ny information och frånvaron av extramaterial gör mig kluven. Hur kan man hysa en åsikt när man älskar var minut men vill ha mer.