Johan Falk – Kodnamn Lisa

Det bästa med Johan Falk – Kodnamn Lisa är Joel Kinnaman och hans rollfigur Frank Wagner, som också är den intressantaste karaktären i hela filmserien. I denna film sätts han i fokus och vi får en upplösning, hur det slutar “spoilar” jag inte, på den handlingstråd som har löpt genom hela serien. Filmen fungerar inte särskilt bra för sig själv, den lilla emotionella kraft den besitter går förlorad om man inte har sett resten av filmserien.
Regin är tråkig och oinspirerad och manuset är inte det bästa. Filmen och filmserien är full av tröga rollfigurer som gör dumma val (det är kul att folk brukar försvara Falks manus med att “de är i alla fall bättre än de de andra svenska polisserierna”, som att det skulle vara något att applådera för). Att flera rollfigurer är baserade på verkliga personer ger filmen (och serien) viss tyngd (en av filmens intressantaste sekvenser är när vi i slutet får höra från en riktig informatör), vilken tyvärr motarbetas av det bristfälliga filmhantverket.

Rollfiguren Falk fungerar varken som hjälte eller antihjälte och jag har svårt att se vilka som skulle sympatisera med hans burdusa stil och macholutande “skit i reglerna, jag vet bäst”-attityd. Det hjälper inte heller att Jakob Eklund är lika mossigt butter och slappt uttryckslös som vanligt. Och då har vi inte ens nämnt Mikael Tornving, som inte kan skådespela.

Fans av serien om Johan Falk kommer att lapa upp denna avslutande del. Som säsongsavslutning på en dålig serie så skiner Johan Falk – Kodnamn Lisa (vad jag har hört så kommer det även en tredje säsong där det kommer att berättas “något helt annorlunda”). Som fristående biofilm fungerar den inte alls.