Publicerad kl 00:00 den 18 Sep 2007

av

Björn Englöv

benglov@cine.se


Ungefär så som Charles Bukowski. Den alldagliga estradören som genom fyllor, skulder, en obegränsad hatkärlek till människan och galna ligg gav sken av dårskap. Som Bukowskis örfil mot hans frälsta när han skrev ner författare som sätter sig på caféer och bland folk för insupande av inspiration. Ja, som han berättade att när han skrev, slog han sig i ensamhet, ner på en söndagseftermiddag, öppnade en öl och började hamra på skrivmaskinen. Likt en borgarklassig kontorssyssla. Det är som en oväntad örfil av någon man omfamnat och redan placerat in i ett fack.
Så fungerar den amerikanska independentfilmsscenen. Det finns precis som hos Bukowski en stark exhibitionistisk ådra som pulserar genom karaktärer, handling och foto. Det finns en galenskap som har kramats och tryckts ut i portioner i form av konstiga dialekter, roliga hattar och hopsläng av stilar i fotot och ljussättningen.

Men så finns ett ständigt seriöst anslag som för att berätta att filmerna inte är gjorda för nöje; istället för att förändra liv. Eller åtminstone värderingar och tankebanor. Likt Bukowskis betoning på disciplin och självkännedom i författarens viktiga roll, vill den amerikanska independentscenen väldigt mycket.

Därför har jag också lite svårt för amerikansk independentfilm. Därför att den i sitt statuerande söker en väg som är svårpasserad. Åtminstone i ett gällande årtionden, där rådande nedvärderande ideal och humor är svår att sammanfoga med Kierkegaard.

Den två år gamla, nu på svensk DVD, ”Junebug är” ännu en av dessa filmer som misslyckas. I historien om en den urbana konstutställaren från Chicago som med sin man reser till Carolina, för att göra en jungfrutipp till dennes familj och ragga upp en konstnär med bisarr smak, ska en nedvärderande människosyn sammanflätas med djupa tankar om ursprung, ansvar och tillhörighet.

Särskilt under filmens första hälft, då i ett hopplöst försök att fånga publikens intresse och skratt, kvävs man av sina kaskader. Konstnären introduceras. Två föräldrar, en bror och dennes maka introduceras. De sammanfogas som en klump. Som en klump talande samma nasala carolinska, samma fascination inför Gud och samma mål. De grövsta fastgalvaniserade sydstatsjargongerna grävs fram, dammas av och varningslampan för klichéer har redan slutat lysa. En ljustråd som i sitt försök att göra sig sedd, brände ut sig själv. Hårt och snabbt.

Stämningen odlas vidare i och med att den lattesörplande och världsvana chicagotypen introduceras. Hon är så arketypisk Hillary Clinton, italienska design mixat med H&M och amerikansk volvoägare. I mötet mellan henne och det så differerande Carolina är det tänkt att föras en diskussion. Men den raseras av regissörens fördomar och polemiken, sedan inbördeskriget, florerar. Efter omkring en timmes tid har de grövsta kulturkrockarna betats av och framtvingad förståelse och öppenhet lyfts fram av regissören och karaktärerna. Men detta räcker föga.

Den egentliga behållningen finner man i Benjamin McKenzies och Amy Adams insatser. Då även om deras instruktioner är hopplösa förmår de om inte annat att väcka tankar och sympati. Som resultat av de andras misslyckanden har, vid filmens slut, hatet mot människan växt så pass att man funderar på självmord. Man avskyr människan.

Ungefär som Charles Bukowski då. Som avskydde det konstlade och dikterande. Som han skriver ner Ginsberg och Burroughs för deras påtvingande livsvetande hade han avskytt Junebug; för dess misslyckade försök att vara smart. Jag hade fel i ingressen. Det finns inga större likheter mellan en fantastisk Bukowski och en undermålig amerikansk independentfilm. Förlåt.

Junebug

Regi

Phil Morrison

Skådespelare

Alessandro Nivola,
Amy Adams,
Benjamin McKenzie,
Celia Weston,
Scott Wilson

Genre

Drama, Komedi

Originaltitel

Junebug

Premiärdatum

3 augusti, 2005

Språk

Engelska

Längd

106 minuter

Produktionsår

2005