Kajmanen – b-filmarens revansch

Fem år efter “La Chambre du fils”, guldpalmsvinnare 2001, tävlade Nanni Moretti i år med “Kajmanen”, ett knytnävsslag i Silvio Berlusconis mage. I Cannes försökte några entusiastiska journalister dra igång en stående ovation. De lyckades inte, men var inte långt ifrån.
Bruno Bonomo är en b-seriesproducent. Hans produktionsbolag har problem med banken och Bruno har problem med familjen, och sig själv. Samtidigt som han inte lyckas finansiera “Christopher Columbus återkomst” träffar han Teresa, en okänd regissör som ger honom ett manus, “Il Caïmano”, vilket han snart förstår, är en biografi på Silvio Berlusconis väg till makten i Italien. Samtidigt som han inser att filmen blir produktionsbolagets sista chans måste han tampas med separation och sina två söner.

Italienska må vara ett av världens vackraste språk, och italienska filmskapare några av världens bästa. Men ack så sällan som vi får se Italiensk film i Sverige. “Tigern och snön” av Robert Benigini är de senaste årens undantag. “Kajmanen” är en intelligent satir på Italiens före detta statschef Silvio Berlusconi. Tidpunkten, bara några veckor efter Berlusconis förlust i det italienska valet, för “Kajmanen” kunde inte heller varit bättre. Framför kameran skildras Berlusconi på tre sätt, genom arkivbilder, genom en skådespelare som liknar honom, och genom Nanni Moretti, som inte efterliknar honom på något sätt. Moretti skapar en humoristisk film, där den mesta av humorn ändå är relativt komplex. I Cannesjuryn satt två kineser, och det fanns ingen chans för dem att förstå “Kajmanen”.

I regissörsstolen, likväl framför kameran gör Nanni Moretti är lysande jobb och lyckas skapa en lättsam film, som ändå lyckas kritisera och frågeställa Italien och italienarna. Eller som Moretti själv sa på presskonferensen:
– I andra länder finns det någonting jag undrar om vi fortfarande har i Italien: ‘egna åsikter’.
Journalister som försökt få folk att gå och se “Kajmanen” har också beskrivit filmen som en berättelse om hur Italien blivit under Berlusconi, och inte en film om ex-presidenten. Intresseväckande eller inte, har journalisterna alldeles rätt, och Berlusconi är egentligen bara med på ett litet hörn.

Silvio Orlando är perfekt i huvudrollen, men det är ändå Morettis kärlek för film och hemlandet som lyser igenom i det mesta. Men Morettis vilja att låta inspelningen av filmens version av “Il Caïmano” ta så mycket plats blir tillslut till det negativa. Slutet är alldeles för långt, utan att egentligen komma till sin slutsats förens i de sista fem sekunderna.

“Kajmanen” är en intressant analys av Italien, där vi ändå tillåts att se på landet med lättsamma och framförallt humoristiska ögon. Hoppas bara svenska distributörer vågar köpa upp den och visa upp den i Sverige.