Kalle och Chokladfabriken

Den excentriske Willy Wonka, som äger en jättelik chokladfabrik, utlyser en världsomfattande tävling i vilken vinnarna får besöka hans topphemliga fabrik. På femton år har ingen utomstående fått se Wonkas magiska sätt att tillverka choklad. Den fattige Charlie Bucket drar en vinstlott och får tillsammans med sin farfar uppleva sitt livs mest underbara och framförallt märkligaste äventyr…
Mytomspunna Tim Burton, Johnny Depp och Roald Dahl. Tre personer, en legend och två blivande. Det hör inte till vanligheterna att se Johnny Depp utan energi, inlevelse och fantasi. När såg vi senast Tim Burton skapa en film med fantastiska lösningar och utan den torra, smått bisarra humorn vi lärt oss att älska? Det är ledsamt att se dessa stora aktörer skapa en likgiltig film med avsaknad av charm och humor.

Anledningen till Burtons misslyckande är att han aldrig lyckas hålla fast vid samma koncept. Han hoppar fram och tillbaka, med sitt sätt att filma, berätta och presentera. Johnny Depp visar också osäkerhet, med sitt enastående röstarkiv kunde Depp ha plockat fram något än mer bisarrt än han gjorde. Även han tycks inte hitta rätt i sitt kroppspråk och röstskådespel , ibland är det alldeles utmärkt, och i andra scener skakar man bara på huvudet.

Visst finns det scener där man sitter och ler som ett barn, fantastiska färger, bisarra karaktärer och överraskande kommentarer. Det finns scener där alla verkligen jobbat, och gjort sitt yttersta. Hade man jobbat på samma sätt genom hela filmen hade vi haft en av årets starkaste och framförallt charmigaste filmer. Nu blir “Kalle och Chokladfabriken” inte mycket mer än en barnfilm, som tvekar och inte vad den vill.