Publicerad kl 00:00 den 17 Jul 2013

av

Albin Wesley

albin@cine.se


”Det går en vind över vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin, och jag ska skriva en sommarvisa med sol och blomdoft i melodin.” Visuellt ackompanjerat av förtrollande vackra stadsvyer från Göteborgs allra bästa sidor utgör Håkan Hellströms tolkning av den gamla Mats Paulson-visan en magnifik öppningssekvens, värdig vilken estetiskt fulländad film som helst. Bild och musik tonar över till vad som förmodas vara en sommaravslutning för en skola, där eleverna sjunger samma visa. Än så länge allt i sin ordning. Tills huvudpersonen Pål och hans vänner Johnny och Lena ska framföra en visa som Påls far skrivit. När Pål inte lyckas få ur sig någon sång, vänder han sig istället om och drar ner sina byxor inför hela kyrkan.
Där etableras Påls problem som han kämpar för att besegra genom hela filmen. Och där etableras även filmens genomgående problem.

”Känn ingen sorgs” första såväl som största problem är dess berättelse – berättelsen om Pål som brinner för musiken, men inte kan finna mod att framföra den när åhörarnas ögon riktas mot honom. Han lider av tvångstankar, som gör att varje försök att spela inför folk resulterar i någon form av missöde. Vid sidan av detta har även Johnny och Lena sina respektive berättelser som skildras; Johnny som hamnat på fel bana och börjat langa knark, och Lena som sysslar med kampsport. Lena är kär i Pål och Pål träffar Eva som han tror har någonting på gång med Johnny. Det är som uppbäddat för ett invecklat svartsjukedrama, men tar aldrig någon vidare fart. Dessa tre berättelsetrådar vävs ihop alldeles för löst, och utvecklas helt oberoende av varandra, i den mån de över huvud taget utvecklas det vill säga. De tre birollerna reduceras till tomma skal som enbart finns till för att Pål inte ska behöva vara ensam framför kameran.

Man brukar säga att man i klippningen av en film inte ska behålla någon scen som inte tillför handlingen någonting, i ”Känn ingen sorg” känns nästan allt förutom musikscenerna umbärligt. Jag antar att en sådan tunn berättelse blir resultatet när materialet som de utgått ifrån vid författandet i sig inte utgör egentliga berättelser. Nog för att Håkan Hellström förvisso har något att säga med sina låttexter, men de utgör inte berättelser i sig, utan snarare sinnesstämningar, vilket filmen inte tar tillvara på.

Det finns dock bra scener. De flesta diegetiska musikscenerna utförs anmärkningsvärt bra, något som annars ofta ställer till problem. Men i avsaknad av egentlig berättelse att berätta, då den som finns är både underutvecklad och ointressant, så fylls filmen ut av substanslöst dravel. Varje snyggt kamerasvep besudlas av att en textrad från slumpvald Håkan-låt står klottrad på en vägg, eller liknande. Dialogen avbryts allt för ofta av krystade repliker hämtade från hans diskografi.

Utöver det rakt igenom högkvalitativa fotot och scenografin har filmen några få andra goda egenskaper. Håkan Hellströms låtskatt är sannerligen en guldgruva, många av låtarna besitter cineastiska kvalitéer och gör sig väldigt bra i filmen, även om jag kan tycka att de förtjänar bättre.

Vidare gör Adam Lundgren en så god skådespelarprestation han möjligtvis kan utifrån förutsättningarna, i rollen som Pål. Han står även för den absoluta höjdpunkten när han i slutet av filmen binder ihop allt med en nästan smärtsamt fin tolkning av En midsommarnattsdröm, och räddar filmen till ett godkänt betyg.

Känn ingen sorg

Regi

Björn Stein, Måns Mårlind

Skådespelare

Adam Lundgren,
Disa Östrand,
Gunilla Nyroos,
Jonathan Andersson,
Josefin Neldén,
Marie Richardson,
Reine Brynolfsson,
Tomas von Brömssen

Genre

Drama, Musik, Romantik

Originaltitel

Känn ingen sorg

Premiärdatum

19 juli, 2013

Språk

Svenska

Längd

119 minuter

Produktionsår

2013