Kärlekens slöja

Det är svårt att sätta fingret på vad som gått fel när John Curran gjort film av Somerset Maughams bok. Det borde varit årets bästa film. Men det är det inte.
Skådespeleriet med Edward Norton och Naomi Watts i centrum, lysande uppbackade av både Toby Jones och Liev Schreiber, är prickfritt. Bilden av det kinesiska inlandet ger ett minst lika prickfritt intryck. Både dekoren och landskapet get ett genuint intryck, men också det kinesiska folkets reaktion på västerlänningar som rör om, styr och ställer.

Men trots detta förblir “Kärlekens slöja” bara en resa i tid och rum. En resa som tyvärr aldrig lyckas röra om, engagera och få åskådaren emotionellt involverad. Manuset är alldeles för likgiltigt och ger aldrig sina karaktärer en ärlig chans att upptäcka varandra eller sig själva.

Naomi Watts porträterar Kitty, en kvinna som hamnar i samma likvärdiga situation alla brittiska överklasskvinnor under början på 1920-talet tycks hamna i. Kitty gifts bort till en doktor hon egentligen inte älskar. Viljan att lämna föräldrahemmet är större än kärleken för mannen. Dessvärre tycks Walter Fane, en läkare bosatt i Shanghai, inte heller finna någon större dragning till sin nyblivna fru. När Walter får kännedom om sin frus otrohetsaffär hämnas han genom att tacka ja till ett uppdrag i det kinesiska inlandet där en koleraepidemi härjar. Han lämnar inte Kitty något val, vilket inte bara sätter deras instabila äktenskap på sin spets, men också deras liv.

“Kärlekens slöja” borde ha varit en starkare och mer känslosamt laddad film än den är. Det finns inte en skådespelare som är annat än överbegåvad och trots det rakbladskarpa manuset lyckas inte John Curran skapa en gnista och än mindre få karaktärerna levande. “Kärlekens slöja” blir inte mer än ett vykort av en epidemi, personlig utveckling och två personer som utvecklar respekt för varandra. Och när fick du ett vykort som var riktigt personligt?