Katinkas kalas

Jag välkomnar med nöje nya röster i svensk film som inte bara vill göra nästa Beck eller annan valfri tråkig uppföljare. “Katinkas kalas” regissör, Levan Akins, är just en sådan. Filmen är en av de intressantaste svenska långfilmsdebuterna på länge även om det finns en del skönhetsfläckar.
Akins blandar Woody Allen, Neil LaBute och Ingmar Bergman för att skrapa på den fasad som stora delar av västsamhället använder sig av i det sociala spelet. Det är dags för Katinkas årliga födelsedagsfest på landet och det vanliga gänget av storstadsbor med akademisk utbildning och jobb, eller drömmar om jobb, inom kultsektorn har samlats.

Utåt är allt frid och fröjd, men med beslöjade kommentarer och vassa blickar pågår ett ständigt maktspel. När Katinkas struliga tvillingbror anländer med en blond programledartjej, som han träffat på krogen kvällen före, sätts allt på sin spets. Det likartade kompisgänget får sina fördomar blottade när filmen försöker analysera det nya klassamhällets yta, där hur man kommunicerar bilden av sig själv är viktigare än vad man faktiskt gör eller står för. Kommer denna joker i leken att förändra något eller kommer allt att förbli detsamma?

Det kan dras paralleller mellan filmen och Luis Buñuels “Mordängeln” (1962), i vilken ett gäng borgare, av oförklarlig anledning, är fysiskt oförmögna att lämna en snobbig middagsbjudning och snart, i takt med att den sociala fasaden rämnar, börjar bete sig som djur. I “Katinkas kalas” är karaktärerna inte fysiskt fast men det finns en känsla av att detta är ett kalas som utspelar sig likadant som alla andra sociala tillställningar i karaktärernas liv och, i förlängningen, den verkliga samhällsklass de representerar.

Skådespeleriet är överlag imponerande, speciellt med tanke på att ensemblen är relativt oerfaren. Karaktärerna representerar typer i samhället, snarare än psykologiskt mångbottnade individer, och det blir därför orättvist om man jämför de individuella skådespelarinsatserna. Yohanna Idha, som vann pris för sin roll under Stockholms filmfestival, är fantastisk men har också det lättaste jobbet eftersom hennes karaktär skiljer sig så från resten av filmens persongalleri. Vissa av skådespelarna, som Ludde Hagberg, brottas med ihåliga karaktärer som behövs för filmens poänger men inget annat. Det blir svårt att ingjuta mänsklighet i karaktärer som inte är menade att vara realistiskt trovärdiga personer.

Visuellt öppnar filmen förträffligt, med förtexter av animerade akvareller, och fortsätter med ett vackert foto som förmedlar stämningen i filmens olika episoder (förrätt, huvudrätt, dessert, o.s.v.) på ett fint sätt. Med lite mer skärpa i personregin och en finslipning av dialogen, för att ytterligare tydliggöra filmens budskap och intentioner, hade “Katinkas kalas” nått ännu högre höjder. Som det är nu är filmen en högst lovande debut från en regissör som kan nå riktigt långt, om han undviker att fastna.