Kicking & Screaming

Will Ferrell är sämst igen. Han kan inte kasta kula, eftersom den helt ofattbart nog hamnar på utanför inhängnaden. Han kan inte hoppa längd, eftersom han helt ofattbart snubblar ner i sandlådan. Han kan inte heller springa häck, eftersom han ofattbart nog måste springa bredvid.
Will Ferrell är Phil Weston, sonen som uppfostras till att bli en sportsman, men i själva verket misslyckas med allt som har med sport att göra. Will Farrel har gjort det förr, och kommer antagligen att göra det igen, igen, och igen. Han har alltid spelat de klumpiga och skrikiga rollerna som bara han och de andra i slapstick-gänget vill spela. Deras roller innehåller ingen som helst substans eller tanke, den som skriker högst och mest vinner.

Will Ferrell blir sedan ansvarig och faderlig, ni vet. Sonen får sitta på bänken – och pappa måste få ut honom på planen, ni vet. Det är mycket ni vet redan om “Kicking & Screaming”. Ni vet, sonen byter lag – pappa blir tränare – och kampen mellan det nya och gamla laget kan börja, ni vet.

Den sista meningen skrev jag faktiskt ner i mitt block innan jag såg det. Will Ferrell är lekledaren i de skrikiga scenerna där barn som inte kan spela fotboll ska bli stjärnor över en natt – nästan i alla fall. Moralkakorna om att vi spelar för att ha roligt och inte för att vinna, att alla ska spela lika mycket och att en pappa alltid är en pappa – målas upp med jämna mellanrum utan att genera sig. Manuset klarar sig inte långt eftersom vi redan vet allting innan nästan scen börjar spelas. Man skapar några sidekicks för att få historien lite nyanserad. Med facit i hand kunde man hoppat över dessa och dess tillhörande produktplacering. De nordamerikanska manusskribenterna gnäller just nu över just det faktum att de måste skriva om sina manus för att produktplaceringen ska få plats på ett snyggt sätt vilket är pinsamt tydligt i “Kicking & Screaming”.

Vid sidan av Will Ferrell står legendariske Robert Duvall och räddar filmen med sin självgode karaktär. Det strålar karisma, lugn och framförallt rutin om Duvall. Den dagen Ferrell trappar ner lite, försöker finna något sorts djup i det han gör kan han säkert bli en hyfsad skådespelare – fram till dess undviker jag honom så gott det går.