Kopps

“Kopps” kretsar i och omkring en polisstation, som tvingas läggas ner sedan statistik visat att brottligheten i staden inte behöver en polisstation. Poliserna bestämmer sig för att förändra statistiken och tar själva rollen som brottslingar.
Torkel Petersson gestaltar polisen Benny, filmens roligaste karaktär. Benny går verkligen in för sin roll som polis. Han ser sitt polisjobb som en actionfilm och agerar som den förstklassige polis han tror han är, även om det bara skulle gälla en omkullvällt papperskorg.

Kopps kommer aldrig att bli en film att analysera på filmskolor eller föra långa initierade debatter om. Det vet Josef Fares, och försöker inte göra den till något den inte är. “Jalla! Jalla” var på många sätt en mer träffsäker film, där Fares tacklas med sitt ämne med en seriösare ton, vilket i det långa loppet blir intressantare. Det märktes att Josef Fares var på hemmaplan i “Jalla! Jalla!”. Det var en varm film med en tanke bakom och innehållet kom tydligt fram. Men när han nu ger sig på att göra en parodi på svenska poliser är han ute på hal is och det hela levereras utan någon som helst grund att stå på. Filmen byggs upp med innehållslösa och puerila skämt vilket fäller ner Josef Fares från den piedestal han stod på tidigare.

Josef Fares växte upp i Örebro och har alltid varit kreativ. Han fick en kamera när han var femton år och började omedelbart att skriva sina egna manus och låta kompisarna stå framför kameran. Ofta improviserades det mest när de väl stod framför kameran. Vad som sammanbinder Fares kortfilmer från ungdomen är att nästan samtliga på ett eller annat sätt är actionfilmer. “Kopps” var med andra ett sätt för Josef Fares att uttrycka sin innersta önskan om att göra actionlångfilm.

Josef Fares är dock bättre på att skildra vardagen, kulturkrockar och dess efterverkningar. Om vi ska klassa “Zozo” som väldigt seriös, och “Kopps” som väldigt oseriöst, ligger “Jalla! Jalla!” någonstans i mitten, och det är den typen av film jag tror Josef Fares är bäst på att göra.