La Chinoise

– Gud, varför har du övergivit mig?- För att jag inte finns.

Jag vill helst inte räkna in La Chinoise till Godards politiska period eftersom den blir så mycket tydligare senare i hans filmer. Ändå är den, i allra högsta grad, politisk. Fyra ungdomar med antydd borgarbakgrund bor tillsammans i ett kollektiv där de studerar maoismen, hyr in föreläsare som berättar om marxism-leninism, spenderar timme efter timme tillsammans med Maos lilla röda och väcker varandra på morgonen genom att spela Internationalen på den högsta volym en bärbar bandspelare kan pressa ur sig.

Filmen är inte dokumentär, men har tydliga dokumentära ambitioner. De liv som skildras är inte verkliga, men skulle kunna vara det. Sättet som dialogen är skriven på pendlar från att vara så vardagligt realistisk att man glömmer bort att det är film och inte verklighet, till att bli stelt uppläst av kameramedvetna skådespelare som stakar sig igenom sina repliker, säger fel, och tar om det igen. Allt är medvetet. Det finns inte en miss i den här filmen som inte är ditregisserad, vilket gör att allt känns så äkta.

Filmen blir särskilt intressant eftersom den speglar en ungdomskultur som var okänd för omvärlden vid tidpunkten, men som kom att publicitetsmässigt explodera ett år senare under händelserna i maj 68. Lika mycket som det är en samtidsskildring ställer den viktiga frågor om politisk praktik, hur mycket man är beredd att offra för att få sin vilja igenom, om socialism måste genomföras genom revolution och om revolutionens tillvaknande kräver tillgripande av terrorism. Om att socialism är utilitaristiskt motiverat trots att enbart en minoritet önskar den, eftersom en minoritet med rätt idéer inte är en minoritet. Att se filmen ur den aspekten gör avsnittet där Francis Jeanson spelar sig själv och låter sig intervjuas av en av huvudkaraktärerna särskilt intressant. Godard skapar här det ultimata mötet mellan verklighet och fiktion där man som tittare har svårt att avgöra om samtalet är regisserat eller om dialogen speglar Jeansons faktiska åsikter.

Att försöka se La Chinoise som en bra och underhållande film är tämligen svårt, manuset är ointressant och osammanhängande på ett vis som vid tiden för inspelningen blivit sedvanligt Godardmanér. Filmen verkar på ett annat plan, där den ställer relevanta frågor, placerar citat från politiska skrifter i nya sammanhang och agerar som ett tidsdokument för en kulturell och politisk strömning som sällan nämns i modern litteratur och film.