L’Avventura

Jag avskyr när folk ber mig välja en enskild film som jag anser vara den främsta jag sett. Det är en så komplex fråga att det egentligen inte går att välja ut endast en. Men till min stora förvåning finner jag mig allt mer benägen att erkänna Michelangelo Antonionis “L’Avventura” som den filmen som verkligen berört mig till det yttersta och fått mig att tänka tillbaka på långt i efterhand. Därför känns det extra tungt att bära de fortfarande aktuella nyheterna om Antonionis bortgång.
“L’Avventura” blev det stora internationella genombrottet för regissören. På Cannes internationella filmfestival 1960 vann den juryns pris med kommentaren “för ett nytt filmspråk och skönheten av dess fotografi“. Men det var till en början en splittrad publik som stod mot en enad jury. Folk förstod inte de stundtals utdragna och avvikande scenerna. Två år efter premiären i Cannes hade den slagit igenom och betraktades internationellt av stora kritiker som en av de tio bästa filmerna någonsin.

Det nya filmspråket som föddes i samband med premiären av “L’Avventura” anses vara revolutionerande inom filmhistorien än idag. Det är främst bilderna som berättar vad som händer och de representerar även karaktärernas sinnesstämning. Det är därför viktigt att tolka dem på rätt sätt. Antonioni använder sig av vad man kallar metonymier mer ofta än metaforiska händelser och arkitektur. Ett exempel på det finns redan i öppningsscenen, där vi i bakgrunden av Anna och hennes far ser gammal arkitektur som möter ny. Jag återkommer till arkitektur för att det bär en stark koppling till både Antonioni själv som regissör och Sandro (Gabriele Ferzetti) som tillsammans med Monica Vitti är filmens huvudprotagonister.

I den första halvan av filmen är det Anna som är den centrala figuren samt länken mellan Claudia och Sandro. De åker tillsammans med några vänner ut på en kryssning i Medelhavet och besöker en obefolkad ö för att umgås och ha trevligt. Men kort efter att de har lagt till märker de att Anna är försvunnen. Det här är den första vändningen. Anna försvinner, men finns fortfarande kvar i bakgrunden. Sällskapet börjar leta efter henne men sökandet på ön är förgäves. Senare är det Claudia och Sandro som fortsätter jakten på fastlandet. Claudia tar gradvis över rollen som Anna, och de två utvecklar långsamt en affär. Allt eftersom bleknar Anna allt mer ur deras (och vårt) medvetande.

Likt Bergman anses Antonioni vara en kvinnoregissör. Det märks speciellt i den trilogi som “L’Avventura” inleder och “Eclipse” avslutar. Precis som Jean-Luc Godard och Anna Karina tycks Antonioni och Monica Vitti komplettera varandra på det mest fantastiska sätt. Det är ingen lätt roll Vitti tilldelats, ett annat val av skådespelerska kunde lätt ha resulterat i en helt annan slutproduktion. Att hon är väldigt vacker på vita duken är självklart ett stort plus, men det är inte enbart skönhet som har fått henne att prestera så bra som hon gjorde i “L’Avventura”.

Många reflekterar över titeln, L’Avventura, som översatt till svenska betyder “Äventyret”. Självklart låter det inte lika mystiskt på svenska som italienska. För det gör det inte, eller hur? Det är något stämningsfullt, till och med titeln. “Äventyret” syftar inte på något glatt, eller ens muntert. Det är snarare tvärt om, en ganska kylig historia om tomma människor av överklassens falang. Om man ska tolka titeln riktigt är det varken publikens, Annas eller Sandros äventyr, utan Claudias. Filmen utvecklas till ett delvis sexuellt äventyr, delvis en resa in i en ny värld för henne. Just övergången från det gamla till det nya är väldigt markant. Filmen omnämns ibland som en romantisk film, vilket stämmer. Däremot är det ingen kärlekshistoria. “L’Avventura” är en viktig del av internationell filmhistoria och förtjänar att studeras väl.