Les Misérables

Först vill jag, måste jag, berätta att Anne Hathaway ensam gör filmen värd att se, hennes minspel och uttryck under framförandet av stycket I Dreamed a Dream är hypnotiskt och hjärtskärande. Fingerfärdigt iscensatt av regissören Tom Hooper (“The Kings’s Speech”), som överlag lyckas bra med att hålla denna adaption.
I en längre text hade man kunnat diskutera hur revolutionsteman och religionsteman blandas och på vilken sida denna film, Victor Hugos ursprungliga roman och övriga film- och musikaladaptioner hamnar ideologiskt sett och vad de säger om samtid och historia. Någonstans hittar vi mest unket religionsvurmande som bildar kontraster som gör filmen ideologiskt schizofren.

Den aktuella filmen öppnar upp för sådana undringar samtidigt som den främst är intresserad av att underhålla och tillfredsställa både fans av “Les Misérables” olika skepnader, främst den världsberömda musikalen, och den del av publiken som aldrig sett, hört eller läst någon annan version av berättelsen.

I slutändan är “Les Misérables” en gräddbakelse utan tyngd, så länge man lägger filmens filosofiska funderingar åt sidan och hänger sig åt enskilda sceners och insatsers dekadenta och spektakulärt tragiska episkhet så blir detta storslagen underhållning.