Letters From Iwo Jima

Krigsfilmer är nästan utan undantag verklighetsbaserade, Saving Private Ryan, The Deer Hunter, Apocalypse Now, är bara några exempel. Med det som grund blir det oftast lättare att röra upp känslor hos publiken. Men om Clint Eastwood tänkte på det eller inte när han spelade in två filmer om slaget vid Iwo Jima låter jag vara osagt. Hans andra film, “Letters from Iwo Jima”, som den här gången utspelas ur japanskt perspektiv, avviker inte från framgångsreceptet. I “Flags of our Fathers”, som hade svensk premiär i november 2006, visade Clint Eastwood oss slaget om den japanska ön Iwo Jima under andra världskrigets slut, ur ett amerikanskt perspektiv. Den här gången har han vänt på kamerorna, och vi får se samma slag – ur japansk synvinkel.
Inledningsvis är det lite knackigt. Över en timme används för att skapa sympati för filmens huvudkaraktärer. Tillvägagångssättet blir att presentera personerna i förberedelserna inför det väntade anfallet från fienden. Visserligen porträtteras de flesta tillsynes väldigt autentiskt. Men någon riktig mening med den första timmen saknas eftersom man ändå inte lyckas att få något grepp om huvudpersonerna. Här skulle det ha varit mer intressant om en mer detaljerad bakgrundshistoria fått plats, varför amerikanarna är på väg till just Iwo Jima har vi (om vi enbart utgår från filmen) inte en aning om.

Tillslut gör ändå filmen en tempoväxling och snart varvas granatexplosioner med buller från bomber och människor som skriker. Någonstans mitt i all tumult och förtvivlan hittar vi människor som kämpar för sina familjer, för överlevnad och för sitt land. Det är först här som Letters From Iwo Jima blir bra. Stundtals får vi se klipp från tiden före kriget och det blir genast mycket lättare att identifiera sig med soldaterna.

Trots att Clint Eastwood gjort en film ur de desperat stridande japanernas perspektiv där även dessa ibland visar medmänsklighet gentemot amerikanska soldater, så blir ändå den japanska versionen råare. Dessutom saknas amerikanernas hjältekaraktärer i de japanska förbanden. Men bortsett från den kanske lite orättvisa skildringen av japanerna så lyckas “Letters From Iwo Jima” fängsla och sätta spår, och är i mitt tycke en mer verklighetsnära skildring av kriget än i “Flags of our Fathers”.