Publicerad kl 00:00 den 5 Aug 2010

av

Martin Memet Könick

mmkonick@cine.se


Todd Solondz är en av få nutida amerikanska regissörer värda epitetet auteur och fortsätter med ”Life During Wartime” att formulera sin alldeles egna vision av hur man visualiserar världen på celluloid.
Solondz unika blick gör att han genom sin karriär fått utstå mycket kritik. Många kommer säkert att kritisera även denna film, i likhet med exempelvis ”Palindromes”, för att vara kall, distanserad och mer intresserad av form än innehåll. Kyla, distansering och andra estetiska egenheter är noga valda formgrepp som används av Solondz för att utmana det dominerande sättet att visualisera berättelser på film.

”Life During Wartime” är en uppföljare till Solondz framgångsrikaste film, ”Happiness”, som genom att byta ut alla skådespelare från föregångaren sätter fokus på teman och frågeställningar istället för skådespelare och karaktärer.

Om ”Palindromes”, där Solondz använde sig av åtta olika skådespelare av varierande ålder och kön för att porträttera en och samma karaktär, såg Solondz ge sig fullständigt hän åt sin kärlek för formexperiment så är ”Life During Wartime” ett mer nedtonat, och därmed mer kommersiellt gångbart, experiment som fortsätter regissörens lek med Brechtinfluerade alienationseffekter utan att totalt distansera sig från den delen av publiken som är mer intresserade av popcorn än postmodernism.

Pedofili, skuld, krig, förlåtelse, terrorism, självmord, egoism, likgiltighet och religion är bara några av de svåra ämnen som tacklas. Många skulle kanske kalla den en ”mådåligtfilm” men just faktumet att den vågar ta upp så pass svåra ämnen gör att man blir glad, inte på grund av den mörka synen på det mänskliga tillståndet men för att någon vågar syna detta tillstånd utan att blinka eller klistra på falskt hoppfulla slut i stil med ”Garden State”. Istället för att ge oss färdiga svar utforskar filmen dessa ämnen och teman och ställer sig den övergripande frågan om allt går att förlåta eller/och glömma.

Som vanligt med Solondz är inte ”Life During Wartime” utan sina (oftast becksvarta) komiska ögonblick. Solondz är en mästare på att försätta sina ickenaturlistiska karaktärer i situationer som är känslomässigt så realistiska och pinsamma att man helst vill titta bort, han kombinerar därmed sina alienationseffekter, som är till för att åskådaren ska förstå kontexten och problematiken som karaktärerna symboliserar, med välavvägt portionerad (hyper)realism som gör att karaktärerna kan fungerar både som symboler för regissörens idéer och (tillfälliga) personer av kött och blod som vi kan känna sympati, apati eller antipati inför.

Karaktärernas komplexa uppbyggnad och faktumet att de har mer än en funktion gör att skådespelarnas jobb blir svårt då de är vana vid att agera i filmer med framförallt naturalistiska ambitioner. Modern Hollywoodfilm strävar efter att tekniken inte ska synas, en film ska flyta på utan att sömmarna exponeras så att publiken lever sig in i dramat och glömmer den verkliga världen.

”Life During Wartime” är en liten subversiv pärla som fastslår Todd Solondz som en av vår tids intressantaste amerikanska auteurer som både har något allmängiltigt att säga om världen och talangen att göra så med en specifikt filmisk vision som är visuellt anslående och antagonistiskt agiterande gentemot rådande kinematografiska hegemoni.

Life During Wartime

Regi

Todd Solondz

Skådespelare

Allison Janney,
Charlotte Rampling,
Ciarán Hinds,
Michael Lerner,
Paul Reubens

Genre

Drama, Komedi

Originaltitel

Life During Wartime

Premiärdatum

10 oktober, 2009

Språk

Engelska

Längd

96 minuter

Produktionsår

2010