Lilja 4-ever

16-åriga Lilja bor i misärens Ryssland tillsammans med sin mamma. Hennes liv präglas av fattigdom i skuggan av den nyuppväckta kapitalismen. En dag får hon beskedet att familjen ska till USA och starta ett nytt liv med mammans nya man. Mamman åker i förväg, medan Lilja lämnas kvar i tron att hon ska hämtas vid ett senare tillfälle. Ensam och övergiven tvingas hon försöka överleva på egen hand i en värld där den som redan ligger ner inte kan resa sig. En dag träffar hon Andrei, blir förälskad, och tror att han är hennes räddning.
Lukas Moodyssons bildspråk och berättelse skakar om från första början. Han lyckas rycka tag i tittaren och tvingar oss att reagera, känna, och vilja göra något. För filmen serverar ingen tröst, inga lösningar, ingen nåd. Både “Fucking Åmål” och “Tillsammans” skildrar ångest och trassel, men slutade med den sortens försoning som fick publiken att vandra ut lyckligt leende. “Lilja 4-ever” skapar inga leenden, och detta är just vad som gör filmen så bra. Moodyssons kompromissar inte sig fram för att vi ska bli lyckliga. Historien är ett inlägg i debatten om hur vi ska tackla trafficking, det gemensamma begreppet för sexslavhandel. Människor som lever i fattigdom och misär lockas till främmande länder i tron att de ska arbeta. Väl framme tas pass och identitetshandlingar ifrån dem, och istället tvingas de utföra sexuella tjänster.

Filmens tysta sekvenser bidrar mycket till den känsla av uppgivenhet som genomsyrar Liljas värld. Med hjälp av nästan ljudlösa scener så lyckas Moodysson förstärka den samhällsdepression som lägger grunden för Liljas öde. Tystnaden fungerar också ypperligt som en kontrast till bilderna av den välmående världen.

Att “Lilja 4-ever” är en gripande film behöver inte repeteras. Den påverkar tittaren på ett nästan outhärdligt känsloplan. Det är en film som alla människor bör se och kommer med stor sannolikhet ingå i den svenska skolplanen inom några år.