Lilla kycklingen

Det är fullt i salongen. Vi har fått godis, reklambroschyrer och läsk. Allt för att bygga upp stämningen inför filmen. Eller dra fokus från den? Det är pyntat, kameror och filmfolk i rörelse. Man känner sig lite som en filmstjärna. Sedan hamnar man bredvid Broadwayskådisen Barret Foa också. Japp. Man känner att det är New York man är i.
2310 Broadway, New York. Jag har fått dra mig upp till mitten av Central Park för att titta på Disneys nya animerade långfilm. “Chicken Little.” Kuckeliku! Det är spännande. Filmen blir ett slags “au revoir” för Michael Eisner som slutade som VD tidigare i år och som bär ansvaret för nedskärningarna hos animationsstudiorna.

Filmen handlar om en liten kyckling som träffas av ett fallande ekollon. Han drar slutsatsen att himlen ska falla och då bryter kalabaliken ut. Han äventyrar både sig själv och sina vänner när en räv drar nytta av masshysterin. Med andra ord, en riktigt saftig moralkaka. Den handlar om farorna med att överreagera och dra slutsatser utifrån oklara bevis och slutledningar. Men självklart också att alla, oavsett hur liten du är, har förmågan att gå ut i den stora världen och ändra den till det bättre.

Det är en film som vill tilltala alla så mycket att den till slut inte lyckas tilltala någon. Disney vill så gärna att den ska bli en framgång. Och även om den kanske lyckas mycket bra ekonomiskt så kommer den inte gå till historien som en av de bättre filmerna. Disneys första helt datoranimerade äventyr håller inte samma klass som de tidigare, traditionellt animerade “Aladdin”, “The Lion King” eller “Beauty and the Beast” och inte ens nästan lika bra som Pixars mästerliga konstverk.

Nej, “Chicken Little” fokuserar alltför mycket på fjantiga visuella spratt och tjockisskämt för att den vuxna publiken ska tycka om den. Och alldeles för mycket på vuxenhumor för att småbarn ska tycka om den (t.ex. den fula ankungen Abby som är helt Oprah-frälst och tjatar om att Chicken Little måste avsluta konflikterna med sin far). Filmen vill så mycket, men snubblar på mållinjen. Det skulle ha kunnat bli riktigt bra. Men Eisner nöjer med ekonomisk framgång. Kanske är det just det som är den ultimata hyllningen till hans karriär hos Disney.

När filmen är slut reser sig alla upp och går. När “Snow White” hade premiär för 68 år sedan grät publiken efter filmens slut och applåderade. Inte här. Alla reser sig och går. Filmen är slut.