Linje 1-2-3 kapad

På den amerikanska sajten runpee.com kan man se exakt när under en film som det är säkert att springa iväg och kissa utan att missa något väsentligt. Men det är kanske lite omständligt att gå in på sajten inför varje biobesök, för att sedan sitta och klocka filmen. Det fina med den här recensionen är att du inte kommer att behöva konsultera runpee.com innan du går och ser “Linje 1-2-3 kapad”. Du ska nämligen inte se den över huvud taget.
“I got 99 problems, but a bitch ain’t one”, rappar New York-ikonen Jay-Z i filmens inledning, och förklarar med all önskvärd tydlighet att de närmaste 105 minuterna kommer att bli av det grabbigare slaget. Tjejer gör sig icke besvär.

Det här är andra gången som det görs biofilm på John Godeys roman “The Taking of Pelham One Two Three”. I “Linje 1-2-3 kapad” spelar Denzel Washington Walter Garber, en trafikledare i New Yorks tunnelbana som en dag blir ofrivillig gisslanförhandlare när den psykopatiske Ryder (John Travolta) och hans kumpaner kapar ett tunnelbanetåg och kräver tio miljoner dollar i lösensumma. Även om filmmakarna försöker skruva till handlingen (det uppdagas till exempel att Garber misstänks för att ha accepterat en muta och att Ryder i själva verket är mer intresserad av hur hans terroristattack påverkar börserna i New York än av lösensumman), blir handlingen aldrig mer intressant än så, och resultatet blir förutsägbart. Filmen känns på det stora hela onödig.

Ljudeffekter och idoga påkostade kameraåkningar förstärker känslan av att filmens tempo är furiöst (likt tv-serien 24 utspelar sig i stort sett hela filmen i realtid), trots att det i själva verket inte händer så mycket. För att kompensera för en vattnig story visar man upp en orgie i actionklyschor: Tåget skenar (tro det eller ej) och på det följer en biljakt (det var som fan) där Garber, som under hela sitt yrkesliv varit verksam i tunnelbanan och tagit sig till sitt jobb med densamma, visar sig vara en gudabenådad bilförare (vem hade kunnat tro det?). Till sist blir han så allas vår ofrivillige, ödmjuke hjälte. När borgmästaren efter dramats slut erbjuder honom skjuts hem tackar han nej och tar istället tunnelbanan hem till sin fru, som han alltid gjort. Sådant smörj får det att liksom klia i hela kroppen på mig. Jag var spik nykter, men vräkte mig i biostolen som en drucken Dramatenskådis.

Nej, gör om, gör rätt – igen. Tredje gången gillt.