Little Children

När man inte lyckas skriva en dialog som kan uttrycka tankar och känslor lägger man in en berättarröst. En sorts gud som vet allt om alla. I “Little Children” vet gud vad alla tänker, vad alla gjort och vad de ska göra. Men vem som är gud får vi aldrig veta – han bara finns där.
Todd Field har hamnat vilse någonstans mellan satir och drama – och försöker vara både lite “American Beauty”, lite “In the Bedroom” men också lite “Short Cuts”. Det fungerar inte. Med denna vilsenhet tar han sig an föräldradynamik, sexuellt begär och otrohet i en medelklassförort där Sarah och Brad är trötta på sina äktenskap. Deras torra försöka att vara lojala mot sina trista respektive, varvas med ett par sidohistorier utan några som helst poänger.

“Little Children” kan enklast delas upp i två segment – innan och efter otroheten. Under den första halvan tvingas lyssna på den övertydlige berättaren, som tolkar allas känslor, så att vi i publiken inte behöver stå för besväret. Under den andra halvan lyckas “Little Children” bara vara onödigt pretentiös och löjligt arrogant när man på ett bokklubbsmöte börjar diskutera Gustave Flauberts Madame Bovary, allt för att ytterligare klargöra filmens innehåll.

Utöver det faktum att “Little Children” aldrig hittar en egen stil eller stämning är den onödigt lång och omständlig. Kate Winslet och Patrick Wilson (fenomenal i “Angels in America”) är dock filmens (enda) ljuspunkter. De är som gjorda för sina roller, Winslet med sin porslinvita hud och Wilson med sin vältränade hunk-kropp. De lyckas vara lågmälda och sukta efter varandra på samma gång.

“Little Children” tar inte publiken på allvar, men lyckas samtidigt vara extremt pretentiös. Det är få filmer som lyckas med båda delarna.