Little Miss Sunshine

Musikvideoregissörerna och makarna Jonathan Dayton och Valerie Faris långfilmsdebut är en film om den amerikanska drömmen, familjen och att vinna. Resultatet blir varm och tragikomisk historia utan dess like.
När 7-åriga Olive, den yngsta medlemmen i familjen Hoover, mot alla odds blir uttagen att delta i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine i Kalifornien bestämmer sig familjen för att följa med på den två dagar långa resan. De packar ihop sig i deras fallfärdiga Volkswagen-buss så att Olive ska få chansen att uppfylla sin dröm.

Pappa Richard, den påhejande och optimistiske fadern, gör allt för att göra sina barn till vinnare. I själva verket är han en riktig förlorare, som försöker sälja sitt 9-stegs-program för att lyckas i livet, men som förlagen älskar att avvisa. Vid sin sida har han mamma Sheryl som gör allt för att hålla den till synes sargade familjen. Tonårssonen Dwayne har bestämt sig att inte säga ett ord till dess att han blir intagen till flygvapnets utbildning. Det har gått nio månader. Bredvid Dwayne sätter sig hans heroin-snortande farfar som menar att sonen bör ligga med flera kvinnor, inte bara en. Med på resan är också mamma Sheryls bror, en Proust-professor som efter en olycklig kärleksaffär med en manlig student försökt ta livet av sig och inte får lämnas ensam.

“Little Miss Sunshine” kan mycket väl vara den varmaste, mänskligaste och charmigaste film jag sett på flera år. Regissörerna Jonathan Dayton och Valerie Faris är medvetna om att deras film utgår från ett enkelt manus med utpräglade stereotyper, men utifrån förutsättningarna tar man sig aldrig vatten över huvudet. Man vågar hålla sig till sin idé och lyckas skapa en film som både är rörande, men också hejdlöst rolig.

Tragikomiska filmer brukar ha problem att blanda humor och tragik, det brukar bli för mycket av det ena, och för lite av det andra. I “Little Miss Sunshine” går alla element ihop och varje steg, andning eller replik andas autenticitet. Familjen ställs inför svårigheter, som de tillsammans tvingas lösa för att sedan finna varandra. Familjen blir aldrig larvig. Trots att det är barnen som står i fokus. Även om “Little Miss Sunshine” är en bra film för alla åldrar vänder den sig först och främst till vuxna. Den mörka och mänskliga humorn innehåller flera segment. Det första segmentet skrattar alla åt, men under detta finns det ännu mer att skratta åt. Gömda små läckerheter finns överallt, vilket bara överbevisar vilken detaljrik och ingående filmen är.

Manuset är genialiskt enkelt, skådespelarna perfekt utvalda – och filmen en hejdlös succé. Ska ni bara gå på bio en gång i vinter, så är det “Little Miss Sunshine” ni ska se.