Publicerad kl 00:00 den 8 Aug 2006

av

Michel Elmoznino Laufer

melaufer@cine.se


Silja Line, karaokeunderhållning, bastu och koskenkorva! Och så Mumintrollens förtrollande värld förstås. Visst låter det härligt med en semester till grannlandet i öst? Finland. Alla dessa glada trevliga människor. Nja, kanske inte efter ett par besök i filmens värld. Om en vistelse i verkligheten vore lika otrygg som i den hårda värld Kaurismäki målat upp av Finland på vita duken så tror jag nog faktiskt att jag skulle avstå. Råbarkade, ständigt cigarettrökande karlar, förföriska femme fatales och gammalmodigt inredda betongbostäder. Kaurismäki visar upp livets mindre vackra sidor med vackra bilder, i tredje delen, i vad som blivit en trilogi om Finland.
Samhällskritiska ”Mannen utan minne” överröstes med hyllningar, när den landade på biograferna för några år sedan, och gav Kaurismäki en given plats på de europeiska regissörernas stjärnhimmel. ”Ljus i skymningen” blandar, liksom dess föregångare, minimalistisk humor med samhällskommentarer. Här får vi bekanta oss med den stoiske, tystlåtne nattvakten Koistinen, som lever i en tuff, orättvis värld utan några vänner. Utan någon som bryr sig. Jag kände tidigt empati för denna sympatiska ensamvarg, tack vare Janne Hyytiäinens briljant återhållsamma personifiering av ensamhet och uppgivenhet, som dennes ögon utstrålar. En mer tragisk huvudperson får man leta efter.

I sedvanlig Kaurismäkianda så vill han få oss som tittar att se den värld han skildrar från ett arbetarklassens underifrånperspektiv, med en tillgivenhet till huvudpersonen. Den lilla människan i den grymma världen. Han har lyckats. Med små, men uttrycksfulla medel. Koistinens liv definerar Murphys lag. Men en dag så uppstår ljus i livets mörka tunnel. Koistinen tröttsamt rutinmässiga liv får en vändning när han möter den vackra blonda Mirja. De fikar, går på bio, och går på rockkonserter tillsammans. Men stackars Koistinen har ingen aning om vad som väntar.

En av filmens styrkor är att berättelsen är oförutsägbar. Den mörka ton som sätts direkt skvallrar om att allt kommer att gå dåligt, men ändå så förvånas man av händelseförloppet. Över hur svinigt människor kan bete sig. Det mörka fotot är mycket snyggt, elegant och stilrent. Varma färger varvas med sterilt gråa betongväggar från arbetsplatsen. Bildkompositionerna är liksom i ”Mannen utan minne” perfektionistiskt utförda, och gör miljöerna och Finland levande. Trots att filmen inte är så lång så känns den dock tyvärr ganska lång med sitt långsamma tempo. Det är en bra ”feel bad”-film om utanförskap, men som ibland går på tomgång.

”Ljus i skymningen” hade gjort Dante Alighieri stolt med dess helvetesskildring. Always look on the bright side of life? I don’t think so.

Ljus i skymningen

Regi

Aki Kaurismäki

Skådespelare

Ilkka Koivula,
Janne Hyytiäinen,
Maria Heiskanen,
Maria Järvenhelmi

Genre

Brott, Drama

Originaltitel

Laitakaupungin valot

Premiärdatum

13 juni, 2007

Språk

Finska

Längd

78 minuter

Produktionsår

2006