Look Both Ways

Trots snygga och framförallt effektfulla animeringar av en hjälplös kvinnas illusioner blir “Look Both Ways” inte mer än en manodepressiv film där man aldrig vet varken in eller ut.
Nick får en förskräckliga domen att han har testikelcancer, hans fridfulla liv i en australiensisk småstad vänds upp och ner, och Nick gör allt för att finna lycka. Och kärlek. Han träffar Meryl, en paranoid och depressiv konstnär där katastrofen ständigt runt nästa hörn. Tågolyckor, människoätande hajar, valar som slukar små barn påminner ständigt i vardagen. De träffas på en fredag. Samma fredag som tåget faktiskt verkligen spårar ur. Och Nick får veta att han har cancer. En rad slumpartade händelser den dagen leder till flera oväntade möten. Och sökandet efter sig själv.

Manusförfattaren och tillika regissören Sarah Watts idé är god, utförandet är det egentligen inte heller något fel på. Men Watt tycks ha tvekat någonstans på mitten. Alldeles för många idéer har blandats ihop till en salig blandning. “Look Both Ways” mynnar ut i en ytterst deprimerande film, men som jag ändå inte lyckas ryckas med i. Watt behandlar mänskliga reaktioner på avskyvärda situationer. Skådespelet är perfekt, och trots känsliga scener känns det aldrig överspelat.

Filmens mest originella och framförallt mest givande aspekt är ändå animeringarna av teckningar. Sarah Watt regisserar normalt sett animerade filmer, och lyckas föra över sina kunskaper från den industrin till spelfilmen på ett effektfullt sätt.

“Look Both Ways” håller emellertid inte hela vägen. Historien är förutsägbar, och framförallt deprimerande – på fel sätt. Jag ser svårigheter i att relatera till karaktärerna, trots att det finns så många. Tunga filmer måste ta sina andetag, komma med ett ironiskt skämt för att låta publiken nollställa sig igen, någon ironi eller sarkasm tycks “Look Both Ways” inte ha, och det är synd.