Lucky Number Slevin

Året var 1992. Quentin Tarantino. Filmnörden, som mitt från ingenstans blev en rykande sensation, kom att skriva om regelboken hur man producerar rapp, dialogdriven film. Han gav nytt blod till den tidigare klichéfyllda gangstergenren. Coola karaktärer, coola repliker, cool musik. Quentin Tarantino. Ett namn förknippat med filmisk coolhet. Med succéerna “De Hänsynslösa” och “Pulp Fiction”, med deras smarta, humoristiska dialoger och oväntade händelseförlopp, banade han väg för en uppsjö efterföljare med ett framgångsrikt koncept som alla ville återskapa. Efterföljarna haglade lika tätt som kulor från ett maskingevär.
Nu har turen kommit till “Lucky Number Slevin”. Smart, originell noir thriller med Tarantinoiansk story och svärta. En rollista med namnkunniga gamla rävar som Morgan Freeman, Ben Kingsley, och actionkungen Bruce Willis. På pappret låter projektet utmärkt. I praktiken är projektet bra. Inte utmärkt, men bra. Det landar någonstans mittemellan kategorierna “misslyckade efterföljare” och “lyckade efterföljare” i Tarantinos fotspår. Man har även “spänningens mästare” Hitchcock att tacka som inspirationskälla, med tydliga influenser och referenser till “I Sista Minuten”.

Slevin är en helt vanlig kille, som råkar befinna sig vid fel tid på fel plats. En identitetsförväxling försätter honom i en svårlöst situation, då han hamnar i kläm mellan den korrupta stadens två regerande gangsterbossar, afroamerikanske “The Boss” och judiske “The Rabbi”. Slevin blir ofrivilligt en bricka i ett maktspel, där han kidnappas av gangsters från båda sidor vid olika tillfällen, där han tvingas göra en deal med bägge sidor för att rädda sitt eget skinn. På tre dagar ska han leta upp och mörda den livvaktsbeskyddade sonen till “The Rabbi” på “The Boss” vägnar, medan han ska leverera en stor summa pengar till “The Rabbi”. Ett till synes omöjligt uppdrag.

“Lucky Number Slevin” är en våldsam, underhållande thriller som öppnar starkt med en flashback till en hästkapplöpning, där saker och ting inte riktigt gick som de skulle. Utan att avslöja alltför mycket väckte det dramatiska anslaget en nyfikenhet hos mig som tittare. Jag satt och bet på naglarna i en iver att klura ut hur de pusselbitar som lades ut under filmens gång hörde ihop med varandra. Hästkapplöpningen, identitetsförväxlingen, vem som är lojal mot vem. Lägg därtill en snygg förpackning. Färgpalettens alla färger och den hastiga klipp klipp-tekniken används flitligt, för att skapa en snygg film med ett rappt tempo som matchar den hårdkokta berättelsen och dialogen. Dialogen är bitvis medryckande men liksom storyn som helhet en smula ojämn och inte lika humoristisk som den försöker vara. Den fingertoppskänsla som till exempel “Snatch” har med avseende på komiska situationer saknas här.

Skådespelarna gestaltar alla hårt stiliserade karaktärer men gör alla ett bra jobb. Flickidolen Josh Hartnett är inte direkt någon stor aktör, och även om han mest går runt och försöker se snygg ut så passar han helt okej i rollen som Slevin. Tuffast är ändå den iskalle torpeden Goodkat, en roll som Willis skulle kunna spela i sömnen. Duktiga skådespelare, snyggt foto och ett smart manus gör det här till en underhållande rövarhistoria för stunden. “Lucky Number Slevin” öppnar starkt, därefter blir den aningen ojämn för att sedan mynna ut i en briljant final där alla pusselbitar läggs på plats, med twister lika överrumplande som i “De Misstänkta”. Men faktum kvarstår, att allt detta är sådant vi sett göras tidigare, och ännu bättre av andra filmmakare som man lånat idéer ifrån. “Lucky Number Slevin” erbjuder adrenalinpumpande popcornunderhållning för stunden. Varken mer, varken mindre.