Publicerad kl 17:14 den 22 Aug 2014

av

Albin Wesley

albin@cine.se


Det är över trettio år sedan Luc Besson skrev, regisserade och producerade sin allra första långfilm. ”Den sista striden”, 1983, var en dystopisk framtidsskildring av den postapokalyptiska världen i lågt och följsamt tempo, med höga konstnärliga ambitioner och eftertänksamma teman och motiv. Ett vackert och poetiskt tillika dystert konstverk. Därför är det särdeles intressant att se vad Besson kokat ihop när han nu för återvänder till science fiction-genren efter bara ett mellanstopp i form av rymdopera-spektaklet ”Det femte elementet”. Han skrev förvisso den rätt undermåliga rymdfängelserökaren ”Lockout” som kom bara härom året, men sällan har det varit så tydligt som där att det är i regin snarare än manusförfattandet som Bessons berättarskap kommer till sin rätt. Nåväl, hur förhåller sig nya ”Lucy” då till Bessons tidigare sci fi-berättelser?

Varken ”Den sista striden” eller ”Det femte elementet” presenterade några konceptuellt revolutionerande idéer, utan fokuserade snarare på sina respektive stämningar – i förstnämnda filmen ett exempel på, i den senare ett arv från Bessons involvering i cinéma du look-rörelsen. Det är även just detta som gör dem båda så enastående och unika, för Besson är emellanåt ett scenografiskt och estetiskt geni, även om dessa två filmer är varandras utseendemässiga motsatser. Men i ”Lucy” har Besson till slut fått en idé till vad som skulle kunna vara en framtida klassiker bland sci fi-koncept, och byggt sin film kring detta.

Genom en syntetiskt framställd monsterdrog får Lucy tillgång till en större del av sin hjärna än vad en människa vanligtvis har. Trots att hela hjärnan används, är det nämligen bara tio procent av den som kontrolleras medvetet. På så vis får Lucy övermänsklig styrka, telekinetiska krafter och förmågan att förutse mer eller mindre allt. Det är ett häftigt koncept, onekligen, och Besson ramar som väntat in det ypperligt. Filmen lämnar knappt plats åt en att hämta andan, utan öser på med actionsekvenser alltjämt utnyttjande av Lucys förmågor för största möjliga spektakel. Även de scener som helt saknar narrativ intensitet är ändå spektakel genom utforskanden av hennes mentala krafter, och tempot höjs uppe av klippfrekvensen. Emellanåt korsklipps filmens narativ med korta bilder av djur och jordens natur för att parallellisera de okontrollerade mänskliga instinkterna med företeelser i djurriket. Elegant berättande, onekligen.

Just eftersom Besson har ramat in allt så tjusigt, gjort en konstant underhållande och ganska häpnadsväckande film, är det djupt sorgligt att den ändå inte håller. När en film utger sig för att vara smart, bidra med något tankeväckande, så är kraven på vattentäthet dubbelt så stora. Och trots att allt ser väldigt bra ut, så känns det inget vidare. Jag köper inte premissen helt enkelt. Det finns för mycket luckor. Även kraven på rationalitet höjs, och här möter filmen ytterligare tillkortakommanden. När Lucy i en föregående scen oskadliggjort en hel drös med kombatanter blott genom tankekraft, känns det väldigt långsökt att hon senare skulle avverka dem individ för individ, och därmed offra oskyldigas liv. Detta när hon är jordens smartaste varelse, vilket är högt irrationellt.

Tyvärr faller stora delar av upplevelsen på dessa brister. Det är ett spektakel som bjuder på aldrig sinande underhållning, som även ser alldeles utmärkt ut. Men det funkar liksom ändå inte i längden. Dock, för stunden.

Lucy

Regi

Luc Besson

Skådespelare

Amr Waked,
Julian Rhind-Tutt,
Min-sik Choi,
Morgan Freeman,
Scarlett Johansson

Genre

Action

Originaltitel

Lucy

Premiärdatum

22 augusti, 2014

Språk

Engelska

Längd

89 minuter

Produktionsår

2014