Made in Yugoslavia

Miko Lazics debutfilm kretsar kring en familj som under 80-talet flyttat från Jugoslavien till Sverige för att komma iväg från sitt hemlands oroligheter. “Made in Yugoslavia” har ett färgstarkt persongalleri och driver friskt med de kulturkrockar och fördomar som uppstår när familjen flyttar till “snusarnas land”. Man får en känsla av att regissören sneglat lite på Emir Kusturica och Josef Fares filmer, i denna smått skruvade komedi, vilket jag menar i en positiv bemärkelse.
Filmen tar upp allvarsamma teman, såsom en vacklande familjerelation mellan mamman, pappan och sonen. Och hur det känns att överge sitt hemland och tvingas anpassa sig till ett annat land. Trots detta så har filmen en lättsam och humoristisk ton, rakt igenom. Det är tydligt redan i början att vi har en lite annorlunda film att vänta oss, där vi tittare direkt kastas in i en svart komisk situation. Fadern Petar har låst in sig i garaget i en villaförort i Stockholm, då han får reda på att inbördeskriget i Jugoslavien brutit ut, medan hans son och fru försöker övertala honom att komma ut. Därefter får vi genom ett berättande som hoppar i tid och rum, bekanta oss med ett antal crazy karaktärer, hur livet var i Jugoslavien och hur familjen kom till Sverige.

Resultatet är en film som både är rolig och underhållande med dess färgstarka personligheter och humor som driver med fördomar mellan svenskar och invandrare. Trots att karaktärerna nästan är karikatyrartade och inte ges något större djup, så är de alla ändå intressanta, och ges liv av en lysande skådespelarensemble och man får en känsla av att de inblandade haft kul när de gjorde det här projektet då dessa ställs inför en mängd minnesvärda situationer.

Den varmkorvsförsäljande Petar är en tragikomisk karaktär som innerst inne vill sin familj väl, men inte kan kontrollera sina egna begär, såsom hans spelmissbruk och otrohet. Han lever fortfarande lite i sin egna tankebubbla om att familjen en vacker dag kommer att flytta tillbaka till Jugoslavien. Sonen Mihajlo tycks vara den mest verklighetsförankrade personen i släkten, och tvingas hjälpa sin far med räkningar och andra viktiga ärenden, medan modern sliter dag ut, dag in på deras pizzeria.

Den bristande kommunikationen mellan familjemedlemmarna är bra skildrad. Just själva kontrasten mellan mamman, pappan och sonen och olikheterna mellan deras personligheter gör att familjedramat blir mer spännande. Petars släkting Savo måste också nämnas, som tycks ha en tendens att hamna i trubbel och fiffla med mindre rumsrena affärer såsom vapenhandel. Milorad Manda är karismatisk i denna roll!

Den som förväntar sig ett tungt, allvarsamt drama om hur det är att fly undan krig och leva i ett nytt land, där man tvingas arbeta hårt för att klara sig och lära sig det nya språket lär bli besviken. Istället har Lazic gått i en mer humoristisk linje och gjort en rolig film som är underhållande för stunden. Det ska bli intressant att se vad Lazic hittar på härnäst.