Manderlay

Jag måste erkänna att jag tycker “Dogville”, den första filmen i von Triers Amerika-trilogi, är en fantastisk film. Upplägget, skådespelarprestationerna och den udda stilen tilltalar mig enormt precis som von Triers sätt att klä av och skärskåda den mänskliga naturen.
“Manderlay” börjar direkt där “Dogville” slutade. Grace och hennes far maffiabossen reser genom Amerika och kommer till bomullsplantaget Manderlay. Trots att det är 1930-tal lever slaveriet kvar på plantaget och Grace beslutar sig för att befria slavarna trots sin fars protester. Hon stannar hos de befriade slavarna för att hjälpa dem med plantaget och deras nya liv som fria människor. Något som inte visar sig så enkelt som hon till en början trodde.

Nicole Kidman tackade nej till att spela Grace en andra gång och istället ser vi Bryce Dallas Howard i huvudrollen. Även Grace far är utbytt, från James Caan till Willem Dafoe. Dafoe är mycket bra medan Howard klarar sig med ett godkänt. Hon saknar den uttrycksfullhet som Kidman har och hennes Grace känns mindre skör och plågad än Kidmans dito. Ändå känns det återigen som att en av von Triers största gåvor måste vara att locka fram det bästa ur sina skådespelare. Formatet von Trier använder sig av i både “Dogville” och “Manderlay” där hela filmen utspelas på en teaterscensliknande yta med ett minimum av rekvisita är avslöjande och kräver bra skådespeleri, vilket vi också får filmen igenom. Det är trevligt att se hur formatet återigen spelar von Trier i händerna och skapar en speciell stämning såväl som nerv i dialogen.

Jag tycker “Dogville” känns som en betydligt bättre film i jämförelse med “Manderlay”. Konceptet var fräschare, Kidman starkare i huvudrollen än Howard och budskapet tydligare samtidigt som historien rörde sig på fler nivåer. “Manderlay” är trots det en klart sevärd film och ett måste för de som uppskattade “Dogville”. Von Trier använder även denna gång skickligt den naiva Grace för att säga oss något om människans natur och precis som “Dogville” är “Manderlay” en upplevelse som inte alltid är enkel, men värd besväret.