Manhunter

Manhunter är den första filmen om Hannibal Lecktor. Både stavningen och skådespelaren är inte som vi är vana att känna igen dem. 1986 gjordes denna adaptation till succéboken “Red Dragon”, och det har även gjorts en alternativ version med samma namn, men med den duktige skådespelaren Edward Norton i huvudrollen.
Efter att det har skett en rad mord vid varje fullmåne kallas den före detta FBI-agenten Will Graham in igen för att lösa fallet. Ett hjälpmedel är den psykopatiske Hannibal Lecktor, som Graham grep ett flertal år tidigare. Med hjälp av Lecktors avancerade psyke ska agenten försöka att hitta mördaren, som utgör ett iskallt hot mot de i hans närhet.

Det här är den första filmen där Hannibal Lecktor, eller Lecter figurerar, men han har inte en stor roll i “Manhunter”. Man kan snarare säga att han gör en cameo-roll och dessutom är han spelad av Brian Cox. Cox tolkning av Hannibal är utmärkt och han bidrar verkligen med en iskall och nästan skrämmande uppsyn. Han är inte bättre på att klara av rollen som Hannibal än Hopkins, men det går däremot inte att säga att han är sämre. Brian Cox visar mer känslor än Hopkins, som i “När lammen tystnar” inte rör en enda min. Till skillnad från den känslokylan är Lecktor känslofull och mer vänlig. Cox gör sin egen tolkning av denna mördare och han gör det bra. William L. Petersen spelar mycket bra som agenten Will Graham. Det är en ganska anonym skådespelare filmmässigt, men han känns säkert igen av den vardagliga CSI-tittaren.. Jag måste även ge en eloge till Tom Noonan som spelar Francis Dollarhyde, en mycket obehaglig människa som döljer något för alla andra. Han både ser ut och känns obehaglig, och han skildrar en mycket invecklad karaktär på ett mycket bra och skräckinjagande sätt, även om karaktären inte behöver vara det.

Det märks att Michael Mann har gjort “Manhunter”. Scenografin är underbar. Redan i inledningen märker man att det endast kan vara en regissör bakom detta projekt, och i och med “Manhunter” visar Mann sina typiska drag som regissör. Estetiskt är det så mycket Michael Mann som det kan bli. Färgsättningen är minst sagt läcker, då man använder sig av vissa färgteman beroende på var man är i filmen. Till exempel är Will Grahams rum blått, och Lecktors fängelse kritvitt. Mann använder färgerna för att säga sitt till tittaren, och framkalla särskilda känslor för miljöerna som skildras. Miljöerna i filmen väljs på ett mycket smart sätt. Efter att Graham träffar Hannibal så får man se honom springa ner för trapporna i en vit byggnad så att det känns som om han blir jagad och att det är mycket klaustrofobiskt. Kameraföringen är riktigt vass också. Det är snygga vinklar hela filmen igenom och fotomässigt är den mycket snygg. Sen finns det också en skön 80-talskänsla med typisk musik och helt enkelt en skön attityd.

Det som är så bra i Manns version till skillnad från den nya är att han inte fokuserar sig lika mycket på varken Hannibal eller Dollarhyde, men han lyckas ändå skapa mer djup bland karaktärerna än vad de lyckades med i remaken av “Red Dragon”. Både Hannibal, Dollarhyde och Graham känns mycket mer intressanta i den äldre versionen. Man använder sig friskt av olika sätt att leka med kameran. Ett par exempel är slow-motion och speed-ups. “Manhunter” har inte den mest avancerade handlingen, men ändå lyckas man att filmatisera novellen på ett mycket smart sätt, samtidigt som Michael Mann fångar tittaren med sin karaktäriska stil på miljö, färgsättning och musik. Det är snyggt, intressant och välgjort. Det är Michael Mann.