Publicerad kl 00:00 den 3 Jun 2006

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


På filmfestivalen i Cannes pratade jag med en journalist som jämförde ”Marie-Antoinette” och ”Da Vinci-koden”. Hon förklarade att både Sofia Coppola och Ron Howard fått tillgång till två av de mest prestigefyllda byggnaderna i hela Frankrike, kanske i hela världen – och att en av dem, Coppola, tagit vara på chansen och den andre, Howard, sumpade allting.
Hösten 1770 gifts den fjortonåriga österrikiskan Marie-Antoinette bort. Hennes make blir den flera år äldre Louis (Ludvig, på svenska), senare Ludvig XVI. Hovet och det franska folket väntar sig snabbt ett barn, gärna en pojke, som kan efterträda konungen den dag han dör. När den sittande kungen, Ludvig XV, tragiskt avlider tar hans son över tronen. Under tiden trampar en uttråkad Marie-Antoinette runt i Versailles salar, shoppar, äter bakelser och glider igenom livet.

Sofia Coppola fick tillgång till Versailles varje måndag, då slottet är stängt för allmänheten, under sexton veckor. Lyckligtvis tog hon vara på chansen. Versailles, där Coppola bland annat fått tillgång till Marie-Antoinettes privata lägenhet, är detaljrikt och autentiskt. Utöver dekorerna har Coppola lyckats att skapa statister som är helt lysande. Allt ifrån statisternas dräkter, smink och kroppshållning är perfekt, och skapar en trovärdighet få kostymfilmer lyckas skapa. Dessutom har Coppola lyckats skapa ett perfekt soundtrack, där pretentiösa fiolklassiker helt och hållet uteblir, och där Air, New Order, The Radio Dept, The Cure och The Strokes bryter alla barriärer och regler om klassisk musik i dylika filmer.

Filmens inledande tjugo minuter är fantastiskt välregisserade och det är lätt att dra paralleller till Coppolas ”Lost in Translation”. När Kirsten Dunsts Marie-Antoinette anländer till Versailles uttrycker hon känslan av rotlöshet och osäkerhet på samma sätt som Bill Murray gjorde då han anlände till Tokyo. Båda är främlingar i ett främmande land med kulturer de har svårt att anpassa sig till.

Men samtidigt som Coppola låter oss komma närmare inpå Marie Antoinette och hennes privilegierade vardag visar hon också dess nackdelar. När hon på morgonen reser sig och rutinmässigt får hjälp av en grupp kvinnor för att klä på sig, ställs frågan, vem vill klä på sig inför en grupp främlingar? Inte ens Frankrikes drottning.

Sofia Coppola förklarade i Cannes att hon såg Kirsten Dunsts ansikte när hon började skriva manuset, ett år innan succén med ”Lost in Translation”. ”Vi diskuterade aldrig vem som skulle spela Marie-Antoinette”, sa Coppola. Det kanske de borde gjort. Dunst skapar en Marie-Antoinette som vi aldrig lyckas få någon sympati för. Hur mycket hon än försöker skapa en jordnära karaktär som vill allas bästa, blir hon aldrig mer än en bakelseätande glidare. Vid sin sida har hon kungen, Jason Schwartzman. Han försöker skapa en karaktär som är mer trogen historien, som blyg och egoistisk make. Schwartzman känns mer bortkommen och vilsen än någonsin, även om vi aldrig får se historien ur hans synvinkel.

Vad som ofrivilligt blivit en trilogi om kvinnors ensamhet hade kunnat få en värdigare avslutning. Men det ska dock understrykas att ”Marie-Antoinette” inte är en dålig film, det är en vacker film, med svart humor, där Versailles utnyttjas maximalt, men ”Virgin Suicides” och ”Lost in Translation” skapade förväntningar ingen kunnat uppnå.

Marie Antoinette

Regi

Sofia Coppola

Skådespelare

Jason Schwartzman,
Judy Davis,
Kirsten Dunst,
Rip Torn

Genre

Drama, Historisk

Originaltitel

Marie Antoinette

Premiärdatum

20 oktober, 2006

Språk

Engelska

Längd

120 minuter

Produktionsår

2006