Mean Girls

Jag frågar min vän om det verkligen är på det här viset i amerikanska skolor. “Ja, i varje stat, i varje stad, i varje skola – finns det minst ett liknande gäng”, säger hon och jag kan inte låta bli att skratta och skaka på huvudet, innan hon lägger till, “i varje årskurs”. Då är alla mina fördomar inprickade – det amerikanska samhället verkar sålunda vara lika huvudlöst som vi ser det på film.
Lindsay Lohan ska börja high school. Igen. “Freaky Friday” var tydligen inte tillräckligt för tjejen som inte ens gått college. Den här gången spelar Lohan, Cady som sedan barnben blivit undervisad av sina föräldrar som arbetar som zoologer i Afrika. Hon blir snabbt utstött men finner tröst hos andra elever som befinner sig utanför revirgränserna. En dag ramlar hon av en slump in hos The Plastics som består av Gretchen, Karen och skolans drottning Regina. De ser plastmaterial i hennes exotiska naivitet och Cady vänder ryggen åt sina gamla vänner.

Var är ondskan? Filmens titel må vara den sämsta någonsin. “Mean Girls” är ingen ond film, även om den vid några få tillfällen gör några tappra försök. Det får varken oss att känna oss onda, eller de i filmen. Ingen är ond eller känns ond. Har man misslyckats då? – Ja, faktiskt.

Konceptet att måla upp The Plastics kunde ha varit intressant. Nu får vi se The Plastics från en flicka som inte är en “plastic” och som istället bara är osäker och ovetande om allt och alla. Hade vi fått se katt och råtta leken från karaktärens Reginas ögon hade jag varit den förste att klappa händerna. Regina George är karaktären man älskar att hata, det skall vi tacka talangfulla Rachel McAdams för.

Likt Hilary Duff erbjuds Lindsay Lohan roll efter roll, trots att hon inte är något speciellt till skådespelerska. Att hon syns på tabloidernas förstasidor tycks tydligen räcka för en del.