Michael Clayton

Tony Gilroy är mannen som fått folk att glömma James Bond och älska Jason Bourne. Det var Gilroy som överförde Robert Ludlums kioskvältare till film. Med sin regidebut byter Gilroy internationellt spioneri till bolagsvärldens illavarslande dubbelspel – allt i grått och svart.
Likt Matt Damon i Bourne-filmerna, agerar filmens protagonist, en energisk, utbränd jurist, som en maskin. George Clooneys karaktär med titelnamnet har klippt av alla känslor och förvandlar sig själv till en hypereffektiv maskin som gör sitt bästa för att inte gå under av det mörker som omgärdar honom.

Clooney lyckas bra att tona ned sin filmstjärnakarisma och lyckas porträttera en man vars inre ljus slocknat sedan länge. Det är sorgligt, samtidigt som det är gastkramande och omtumlande.

Efter år av automatisk acceptans som juristen som “får det onda att försvinna”, vaknar Clooneys medvetande när hans inflytelserika advokatfirma skickar honom för att tygla sin mentor, spelad av Tom Wilkinson. Den sistnämndes genomlider en psykologisk kollaps som hotar att förstöra ett viktigt mål och i slutändan kosta alldeles för mycket pengar. Clooney försöker rädda Wilkinson från honom själv och inre demoner, men det tar inte lång tid innan han förstår att han själv är måltavlan för det företag som varit hans liv.

Det är ingen dålig regidebut från Gilroys sida. Han levererar en film med ett välkomponerat tempo och lyckas kombinera bild och ljud på ett spännande och dramatiskt sätt. Efter två timmar av vadande genom politisk moral, knyts den ihop med ett inte alltför förutsägbart slut, som lika gärna kunnat vara slutet i en John Grisham-bok. Men vägen dit är alldeles för mörk och nedstämmande.