Publicerad kl 00:00 den 27 Aug 2010

av

Sebastian Lindvall

slindvall@cine.se


Jag uppskattar steampunk-arkitekturen i ”De förlorade barnens stad”, men tröttnar ack så snabbt på Jeunets palett i Montmarte. Alla dessa tangorabatter och luggar. Ofta färgglatt, sällan särskilt nyanserat. Det visuella ögat finns, men som i många av Terry Gilliams filmer mättas summarum med slapstickmanér i överkonstruerade sagovärldar. Tur att ”Micmacs” får värsta kritikermonokeln att imma av underhållning.
Tidigt märks cineasten bakom kameran. Som om det inte räcker med att huvudpersonen arbetar i en videobutik, där han mimar franskdubbade Bogart-repliker, präglas musikspåret av minnesvärda Max Steiner-teman. I några av de intensivare scenerna syns affischer för filmen vi ser på – utsnitt från en framtid, föreställande händelserna som utspelas precis intill. Vita duken blir en simulering som bekänner djup filmkärlek.

Det vore slöseri med spaltmeter att beskriva filmens estetiska kvalitéer – enklast hänvisar man till Jenuets filmografi. Nytt för idag är penselns politiska udd som tecknar samtiden i underlandet. Västerländska vapenhandelns offer hoppar jämfota med feministiska ormmänniskor och levande kanonkulor, vilket förstås vore smaklöst om det inte gjordes på kapitalismrevolt stödd av ett ingenjörssäkert fotfäste i objet trouvé.

Jag inser själv att det är motsägelsefullt att lyfta fram Jenuets jordkontakt samtidigt som jag kritiserar honom för att sväva bland molnen. Sanningen är att sagan förblir regissörens komfortzon, och när han skuttar därifrån och närmar sig verkligheten blir det oftast plumpt. Satir är i Jeunets händer en hyperestetisk fars, men kanske är det ändå den ögonsnälla naiviteten som gör ”Micmacs” så uppfriskande?

Micmacs

Regi

Jean-Pierre Jeunet

Skådespelare

André Dussollier,
Dany Boon,
Dominique Bettenfeld,
Dominique Pinon,
Yolande Moreau

Genre

Action, Brott, Komedi

Originaltitel

Micmacs à tire-larigot

Premiärdatum

12 december, 2009

Språk

Franska

Längd

105 minuter

Produktionsår

2009