Million Dollar Baby

Frankie Dunn (Clint Eastwood) har tränat och coachat många framstående boxare under sin livstid vid sidan av ringen. Hans livsregel, att alltid se till att skydda dig själv, styr hans träning lika mycket som hans eget liv. Efter en plågsam brytning med sin dotter har Frankie hållit sig undan och inte låtit någon komma honom inpå livet. Scrap (Morgan Freeman), en före detta boxare som är vaktmästare på det gym Frankie äger, vet vad som döljer sig under Frankies hårda yta, en man som gått i kyrkan varje dag de senaste 23 åren, en man som söker försoning och framför allt förlåtelse. När Maggie Fitzgerald (Hillary Swank) en dag ber Frankie träna henne får hon avslag med den svaga motiveringen att hon är kvinna. Men hon biter sig fast, tränar stenhårt och är det någonting som inte går obemärkt förbi är det rätt attityd.
“Million Dollar Babys” stora behållningar är skådespelarna och Clint Eastwoods enormt fina bildspråk. Det är otroligt snyggt att se ansikten kliva ut ur det mörka, och ibland lyssna på en dialog när du bara ser kropparna.

Clint Eastwood spelar sin roll med en sådan entusiasm att man kan tro att det är 74-åringens debutroll. Hillary Swanks boxningsscener kan inte annat än vara många och åter många hårda träningspass för att uppnå maximal realitet. Väl i ringen är allting strukturerat, något som är ett måste i en boxningsfilm där du hela tiden måste se vem som slår vem, och var. Vid sidan av huvudrollsinnehavarna gör Morgan Freeman en starkt porträtt.

Kritiker och filmgalorna gillade det melankoliska med “Million Dollar Baby”, det gjorde jag också. Även om det vid vissa tillfällen blir alltför mycket boxning skakar filmen om. Borde kvinnor boxas? Borde man boxas överhuvudtaget? Kring “Million Dollar Baby” kretsar många frågor, med många svar. Debatten har varit igång sedan länge i USA, snart kommer den till Sverige.