Millions

“The French have said au revoir to the franc, the Germans have said auf wiedersehen to the mark, and the Portuguese have said… whatever to their thing.”
Filmen inleds med följande fraser. De tre nämnda länderna har sagt adjö till sin nationalvaluta. I “Millions” är det Storbrittaniens tur att säga “bye bye” till pundet för att konvertera till euro. Valutabytet innebär en stor möjlighet för kriminella att slå till när de gamla pengarna ska förstöras och växla till gångbar valuta. En väska från rånbytet faller bokstavligen ner i knät på Damian (James Nesbitt) av misstag.

Vad gör han i egenskap av lillebror när pengarna faller ner från himlen? Givetvis konsulterar han storebror. Den religiösa Damian anser att pengarna är från Gud och vill skänka allt till de fattiga. Storebror Anthony delar inte hans uppfattning utan vill göra något mer praktiskt och mer egoistiskt av pengarna. Samtidigt som bröderna tvistar om spenderingsplanen börjar rånarna komma dem på spåren.

“Dom har sagt åt mig att inte säga det här för att det inte kommer hjälpa till att sälja filmen. Jag vill göra en film om godhet, vilket är något av det mest otrendiga man kan göra idag. Den skiljer sig lite på det sättet, mina andra filmer var mer trendiga” berättar Doyle i en intervju.

Med de tre meningarna sammanfattar Doyle enkelt själv filmen. Det handlar om godhet, med härlig brittisk accent i ett nybyggt radhusområde. Lägg till ett barns synvinkel och ett stort rånbyte, där har du “Millions”. Ett snabbt och härligt kameraspel med ljusa och glada färger är synnerligen roligt att se. Historien i sig är helt okej, tyvärr är delar av filmen mest en transportsträcka och nästintill tråkig.

Mot slutet spottar den upp sig för att explodera i en synnerligen brilliant och vacker slutscen. Härlig och annorlunda film som tyvärr inte håller hela vägen. Kul att se att Doyle är en såpass mångsidig regissör att han kan göra en film med barn riktigt bra. Härlig och tänkvärd film, väl värd att se.